Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Giftsvampen" från 1938. I denna nazipropaganda indoktrinerades barn om det "judiska hotet". I den tillhörande texten berättas om hur juden Bild: The Wiener Library for the Study of the Holocaust and Genocide

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: Judiska museet i London – "Jews, Money, Myth"

På Judiska museet i London behandlas just nu det laddade ämnet judendom och pengar. Kenneth Hermele om en utställning som visar på den judiska belägenheten: "är du rik ska du straffas, är du fattig är det inget som räknas dig till godo".

Konst

”Jews, Money, Myth”

Judiska museet i London

Visas till den 7 juli 2019.

Det första som möter oss när vi stiger in i utställningen om judar och pengar på Londons judiska museum är en provokation: en video som samplar antisemitiska filmsekvenser, från ungerskt hat mot finansiären George Soros via kristna judehatande predikanter till Donald Trump som inte vill ha några judiska röster, hans politik är nämligen inte till salu. Underförstått: judarna kan inte köpa honom. Ingen säger emot, det är som om besökaren förväntas förstå av sig själv att sådant judehat förstås inte är berättigat, att det är självklart att denna beskrivning av judar och pengar inte motsvarar hur det ser ut i verkligheten, varken igår eller idag.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men ämnet är kontroversiellt, och museichefen berättar i brittisk press att hon aldrig mött så mycket oro och rädsla bland museets judiska vänner som i samband med denna utställning, och då har hon ändå tidigare haft temat ”judar och blod”, en minst sagt laddad sammanställning.

Och ”Laddad” var just vad utställningen om judar och pengar först skulle heta, ”Loaded”, vilket dessutom betyder tät (det vill säga rik). Det var fyndigt och fräckt, men det ansågs alltför djärvt och i stället har utställningen fått rubriken ”Jews, money, myth”.

Det ger ett defensivt anslag. Utställningen lägger stor vikt vid att visa att även om det finns rika judar, är inte alla judar rika, långt därifrån. Medan rika judar dinerade på lyxrestauranter, stod fattiga judar i kö till slummens soppkök. Därför ägnade sig bemedlade judar åt välgörenhet, särskilt bland 1800- och 1900-talens judiska invandrare från Östeuropa och Ryssland.

De antisemitiska nidbilderna är således missvisande och felaktiga, judar med pengar gör också goda gärningar, det är tanken. Men utställningen ger ingen förståelse för varför judar är överrepresenterade – men alls inte dominerande – bland bankirer och finansiärer. Orsakerna är flera, det religiösa förbudet för kristna att ta ränta parad med lagar som hindrade judar att äga mark, samt kristna hantverkares ansträngningar att utestänga judar, allt detta öppnade penningens sfär för några judar.

Den judiska belägenheten under dagens växande antisemitism: är du rik ska du straffas, är du fattig är det inget som räknas dig till godo.

Men för de flesta judar på landsbygden och i småstäder fanns oftast bara en tillvaro som gårdfarihandlare, eller på sin höjd som skräddare, medan judar i större städer kunde sikta mot borgerliga yrken som läkare eller kanske advokat. Endast i några få fall gick det att bli något så lönsamt – och riskabelt – som penningutlånare.

Berättelserna om judisk välgörenhet förblir begränsade till den judiska miljön, och riskerar därmed att spä på fördomen om att judar bara bryr sig om sin egen sort. Judars betydelse för moderniseringen av samhällen i Europa förblir osynlig, att de startade företag och öppnade varuhus, stöttade och finansierade operahus och tidningar. Det är som att skriva en historia om judar i Göteborg och glömma bort deras roll för att modernisera hamnstaden: de grundade textilföretag och handelshus, startade ett världsberömt slöjdseminarium, de stödde högskolan, konsertföreningen och konstmuseet, de bidrog till stadens offentlighet i form av tidningar, boklådor och kaféer.

Kanske är den försiktiga hållning som genomsyrar Londonutställningen berättigad, antisemitismen verkar vara på tillväxt i hela Europa, och ingenstans har hatet vuxit så mycket som i Storbritannien, Tyskland och Sverige (mätt som känslan av hot och utsatthet hos den judiska befolkningen mellan 2012 och 2018). Att i det läget överhuvudtaget våga tala om judar och pengar är modigt; men genom att lägga så stor vikt vid fördomarna och myterna missar man tillfället att verkligen berätta något om det fåtal judar som faktiskt hade en betydande roll i den framväxande kapitalismen, och för de många fler som aktivt var med och omvandlade Europa.

Den sällan sedda Rembrandtmålningen "Judas returning the thirty pieces of silver" sammanfattar den judiska belägenheten väl, tycker Kenneth Hermele.. Bild: The National Gallery Photographic Department

Utställningen är full av starka bilder, inför de flesta grimaserar jag illa, så starkt strålar judehatet ut från affischer, karikatyrer och nidbilder. Men en tavla sticker ut, en sällan sedd Rembrandtmålning av Judas som återlämnar de trettio silverpenningar han fått för att förråda Jesus. Här finns inga antisemitiska schabloner i porträttet av Judas, bara en förtvivlad man som slänger ifrån sig sina pengar på golvet – samtidigt som ingen av de judiska översteprästerna, som enligt denna berättelse betalt för att få Jesus dödad, är beredd att lösa den ångerfulle från hans skuld.

Det är en passande bild för den judiska belägenheten under dagens växande antisemitism: är du rik ska du straffas, är du fattig är det inget som räknas dig till godo.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.