En harpfestival med sammanlagt elva konserter under tre dagar? Nog är det ett udda, för att inte säga excentriskt grepp av Symfonikerna och Göteborgs konserthus, att placera detta outnyttjade instrument i centrum för ett helt festivalprogram.
Det är märkligt att inte fler samtida tonsättare intresserat sig för harpans möjligheter. Detta är ju ett av världens äldsta instrument, med mytologiska betydelser inom flera religioner och civilisationer.
Under invigningskonserten är den holländska harpisten Gwyneth Wentink solist i Alberto Ginasteras harpkonsert, komponerad mellan 1956 och 1965. Liksom i flera av den argentiske tonsättarens andra verk kan man ana vissa likheter med Darius Milhauds musik, i mötet mellan sydamerikansk folklorism och modernistiska klangflöden. Wentink är en ypperlig solist och lyfter fram de poetiska nivåerna, det på en gång disiga och rytmiskt distinkta.
Gwyneth Wentink har under många år samarbetat med dirigenten Sir Eliot Gardiner i dennes tidstrogna ensembler English Baroque Soloists och Orchestre Révolutionnaire et Romantique. Men här dirigerar alltså Gardiner Göteborgs Symfoniker. Det är fascinerande att höra vad det tidstrogna sättet att tänka betyder rent klangligt för framförandena av Rameaus svit ur operan ”Les Boréades” och Sibelius ”Symfoni nr 5”.
Rameaus kombinationer av det eleganta och det bullriga avlyssnar såväl livet i 1700-talets salonger som folkvimlet på gatan. Att Gardiner har en stark känsla för dessa brytningar – mellan barock och rokoko, mellan skrammelrytmer och idylliska passager – kommer kanske inte som någon större överraskning.
Däremot händer det saker i Sibeliustolkningen som avviker från hur musiken brukar låta, inte minst när Symfonikerna tar sig an den. Här lyser det stålblanka och triumfatoriska med sin frånvaro. I stället är det som om Gardiner instruerat musikerna att spela som om symfonin vore komponerad av Franz Schubert. Det gör att de finstilta klangskiftningarna hamnar mer i fokus och finalsatsen har också vissa rytmiska likheter med Schuberts ”Quartettsatz” som motiverar ett sådant sätt att närma sig verket. Jag uppskattar återhållsamheten och den kammarmusikaliska skärpan, även om en del av den strukturella tätheten inte riktigt framträder.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Oslo filharmoniska orkester på Göteborgs konserthus
LÄS MER:Recension: Miharu Ogura i Vasakyrkan
LÄS MER:Recension: Barbara Hannigan med GSO
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
