Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Recension: Jaqe - ”Filmen”

Den mystiska Malmö-veteranens debutalbum är minst sagt efterlängtat och Anna Rosenström blir inte besviken. Det är ett riktigt fint ihopsatt universum med anteckningsartade rader och uppfinningsrika rim som lyssnaren själv får sätta ihop till pusslet som är Jaqe.

Hiphop

4

Jaqe

”Filmen”

(ARKETYP/YEAR0001)

Ända sen Jaqe och producenten Mack Beats släppte den drömska singeln ”I Centrum” 2012, en av de bästa svenska hiphoplåtarna någonsin, har fansen gått och väntat på mer. Hungern, den släpiga skånskan och inte minst Jaqes språkkänsla och fullkomligt unika ordspottande gav mersmak.

LÄS MER: Recension: Mapei på Nefertiti

Sen hände... inte så mycket som man hade kunnat tro. En EP här, några samarbeten där. Att säga att detta debutalbum är efterlängtat är en stor underdrift.

Men trots mina höga förväntningar blir jag långt ifrån besviken på ”Filmen”. Det låter kanske inte riktigt som jag trott, det är mer avskalat, färre direkta bangers. Men det är ett riktigt fint ihopsatt litet universum med sinnrika produktioner, där vi får komma den mystiska malmöiten lite närmare.

På den episka ”Hoppa” med Oskar Linnros på refrängen, berör Jaqe det megaförsenade albumet, när han rappar:

”2014 skulle släppt nåt, inget hände / men du kan inte sitta och vänta tills det vänder / sa de till mig, 2014 skulle säkert ändå floppat / det är lätt att banga när man väl ska hoppa.”

LÄS MER: A36 från Partille har gjort årets sommarplåga

I övrigt ger han oss fragmentariska rader, reflektioner och tankar ur sitt liv. Små bitar som lyssnaren själv får sätta ihop till ett större pussel.

Som till exempel i avslutande låten ”Korset” som inte har någon solklar handling men där textstyckena ändå beskriver något större, med anteckningsartade upprabblingar som ”Konfirmationslöften och bordsböner, skolväskor, notböcker, gruppfoton, fortkörning” och ”Presentpapper med rosmönster på sjukhuset”. En låt jag är säker på att jag kommer upptäcka något nytt i varje gång jag lyssnar.

LÄS MER: Aden & Asme tolkar ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”

Vilket jag lär göra om och om igen, kanske mest tack vare Jaqes smarta och uppfinningsrika sätt att rimma, som hela tiden gör att öronen spetsas. I ”Henny” rimmar han ”Gav applåder till Michel / sen applåder till mig själv” och ”Henny enda som jag dricker / Jenny säger att det kvittar”.

Titelspåret i sin tur, är ett oväntat och progg-ljudande samarbete med psykrockbandet Dungen. Och på ”Fatima” överraskar han med sårbar sång om ett uppbrott. Den och även den helt förtrollande ”Gringo” där Mona Masrour gästar, är kanske de finaste låtarna på skivan. En skiva som både imponerar och får mig att vilja ha ännu mer av Jaqe. Låt oss hoppas att det inte dröjer lika länge tills nästa gång.

Missa inga recensioner från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra skivrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Skivrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.