Det har gått 18 år sedan journalisten och den svenska medborgaren Dawit Isaak bortfördes från sitt hem i Eritreas huvudstad Asmara. Sedan dess har han suttit fängslad i en av världens mest repressiva diktaturer utan åtal eller rättegång. De många manifestationerna för att få honom frigiven tycks ha haft lika liten effekt på regimen som den tysta diplomati UD använt sig av genom åren.
Till slut har "Dawit Isaak" blivit en symbol både för det fria ordets värde som för diplomatisk feghet, medan människan, pappan, barnboksförfattaren och dramatikern Dawit Isaak hållits gömd för världen. Ingen, förutom eritreanska myndigheter, vet i dagsläget var han befinner sig eller om han är vid liv.
LÄS MER:Schibbye tror på Dawit Isaaks frihet
Detta vill journalisten Martin Schibbye, som själv satt fängslad i grannlandet Etiopien, råda bot på. Rädslan för att bli bortglömd i Kalityfängelset har i friheten förvandlats till en stark drivkraft. Nu vill han skildra Dawit Isaaks väg från familjens delikatesshandel, över livet som flykting i Lerum, fram till tillvaron som journalist på tidningen Setit och de publiceringar som ledde till att han fängslades i september 2001.
Schibbye gör den här delen av sitt jobb övertygande och inkännande. Genom intervjuer med Isaaks vänner, familj och kolleger framträder en reserverad men driven författare som hellre än att leva i trygghet i Sverige ville återuppbygga Eritrea efter kriget mot Etiopien i början av nittiotalet. Han är en saknad far och bror. En människa av kött och blod som är mer än summan av alla notiser som genom åren dokumenterat hur länge han har suttit inspärrad.
Eritrea kallas ibland för Afrikas Nordkorea, ett slutet land som ytterst få journalister getts tillträde till. Martin Schibbye har dock ett äss i rockärmen eftersom han har skrivit boken "438 dagar" om sin och fotografen Johan Perssons tid i etiopisk fångenskap.
LÄS MER:Recension: "438 dagar"
Nog bör väl eritreanerna uppskatta en journalist som kritiserar den svurne fienden?
Visst gör de det, men innan de ger honom visum vill de ta honom på pulsen genom att bjuda in honom till den eritreanska kulturfestivalen på Järvafältet i Stockholm. Vågar han tala på ett arrangemang som regimen står bakom?
Han vågar.
Inför de samlade motdemonstranterna förklarar han att man som journalist måste kunna prata med "bägge sidor". Och så långt är jag med, även om det är märkligt att tala om två sidor i en diktatur.
Men det att tala med – och det att tala inbjuden av – regimens företrädare är diametralt olika saker.
Schibbye försvarar sig med att han alltid ska lyfta frågan om mänskliga rättigheter och Dawit Isaak i sina samtal med eritreanerna. På så sätt menar han sig undvika risken att utnyttjas som nyttig idiot. Han resonerar kring frågor om journalistisk integritet boken igenom, och det är klart att de inte har entydiga svar. Hur långt kan man gå i jakten på sanningen?
När han väl har rest till Asmara gör han ett styvt arbete för att hålla sig på god fot med de officiella representanter som han talar med.
Schibbye sträcker sig för långt, menar jag. För när han väl har rest till Asmara gör han ett styvt arbete för att hålla sig på god fot med de officiella representanter som han talar med. Det är det som är problemet med inbäddad journalistik. Det finns alltid en risk att bilden av verkligheten blir ensidig när man inte är fri att tala med dem man vill.
Han tassar fram när han intervjuar soldater, ministrar och rådgivare till presidenten. När han talar med en högt uppsatt general om den instabila situationen i Etiopien noterar Schibbye att analysen presenteras "inte med skadeglädje (...) utan med sorg". Men några sidor fram ifrågasätter han utan problem en Amnestyuppgift om att en eritreansk fånge ska ha suttit i handfängelse dygnet runt. Varför framstår generalen i Schibbyes bok plötsligt som mer trovärdig än Amnesty?
Naturligtvis beror det till viss del på att Schibbye vill upprätthålla den journalistiska objektiviteten. Det finns sorgsna och sympatiska generaler även i Eritrea. Och internationella medier och organisationer kan givetvis ha grova felaktigheter i enskilda rapporter om landet.
Men oroväckande ofta består Schibbyes bok av just den här sortens korrigeringar och förmildranden. Bilden som till slut ges är att Eritrea är ett land med utmaningar, som skulle kunna öppnas upp om bara omvärlden gick lite mer i dialog med landets företrädare. Visserligen placerar Reportrar utan gränser nationen i botten vad gäller pressfrihet, men på hotellet har Schibbye tillgång till såväl BBC som Al-Jazeera, så kanske är situationen inte riktigt så illa som den verkar?
På plats i Eritrea refererar han naturligtvis rapporter om övergrepp och missförhållanden från FN och Amnesty, men han talar inte med oppositionella. Och i de långa intervjuerna får regimföreträdarna ostört kalla eritreaner som flyr landet för ekonomiska flyktingar. De avfärdar Schibbyes invändningar om att människor drunknar på Medelhavet. Om de nu är så förföljda, varför kommer de tillbaka och skryter med sina pengar? Schibbye låter frågan hänga i luften, han säger inte emot eller reflekterar över riktigheten i påståendet.
Lägg därtill att han själv sällan använder sig av ord som "regim" eller "diktatur", utan hellre talar om "regering" eller "ledning", samtidigt som han obekymrat ger utrymme åt kritik av Etiopiens, just det – regim – så blir balansen ytterligare lite knepigare att upprätthålla.
Anledningen är att Martin Schibbye har rest till Eritrea i egenskap av vad man skulle kunna kalla för privatdiplomat, i lika hög grad som journalist. Han känner att han "måste lyckas med det som FN:s undersökande kommission misslyckades med". Det är därför som han går på äggskal i jakten på Dawit.
Ibland tycks boken till och med vara del i en respektfull förhandling med den eritreanska regimen. En förhandling som inte leder till några handfasta resultat.
Väl hemma i Sverige förespråkar Schibbye mer dialog och samarbeten, han delar ut eritreanska sedlar till politiker och journalister och uppmanar dem att resa till landet. När han sedan får kritik av eritreanska oppositionella för att han inte "sätter dit" regimen förklarar han motsägelsefullt att han inte är aktivist utan journalist, och att han har full tilltro till att andra journalister gör fantastiska reportage om oppositionen.
Det är att slira väl mycket mellan sina roller.
Men han kan också vara självkritisk. Som när han går med på att hålla ytterligare ett tal under firandet av freden mellan Etiopien och Eritrea, arrangerat av den eritreanska ambassaden. När han stiger av scenen möts han av applåder, först då inser han att han inte har sagt ett ord om vare sig mänskliga rättigheter eller Dawit Isaak.
Som journalist vägrar han alltså "sätta dit" regimen. Som privatdiplomat kommer han i stället med en hårresande idé. I svenskt fängelse sitter en eritreansk mördare som mer än gärna vill återvända till sitt hemland. Vore det inte perfekt för de mellanstatliga relationerna om Sverige lämnade ut honom. Tänk om man kunde få till ett sorts avpolitiserat fångutbyte? Det cyniska förslaget avfärdas av en diplomat som Schibbye talar med. Man kan inte använda människor som brickor i ett politiskt spel.
Borde inte människolivets okränkbarhet vara en självklar utgångspunkt i en bok som handlar om Dawit Isaak? Är det ett allvarligt menat förslag från Schibbyes sida? Jag är osäker. Men blir oroad av att förslaget väcks. Vad håller han på med? har jag skrivit i mitt recensionsexemplar.
Det undrar jag fortfarande.
