Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lisa Lindgren syns som godsägaren Herr Puntila, en av litteraturhistoriens största fyllon. Visserligen övertygar hon som suput, men även hennes vinglande kropp blir till slut ett problem då pjäsens handling reduceras till ren underhållning, menar GP:s kritiker Mikaela Blomqvist. Bild: Ola Kjelbye
Lisa Lindgren syns som godsägaren Herr Puntila, en av litteraturhistoriens största fyllon. Visserligen övertygar hon som suput, men även hennes vinglande kropp blir till slut ett problem då pjäsens handling reduceras till ren underhållning, menar GP:s kritiker Mikaela Blomqvist. Bild: Ola Kjelbye

Recension: "Herr Puntila och hans dräng Matti – Göteborgs stadsteater"

Mikaela Blomqvist ser Bertolt Brechts "Herr Puntila och hans dräng Matti" på Göteborgs stadsteater reduceras till ett platt psykologiskt drama. "Som så ofta på Stadsteatern urartar föreställningen efterhand till krogshow." skriver hon.

Herr Puntila och hans dräng Matti

Göteborgs Stadsteater, Stora scen

spelas t.o.m. 18/1 år 2020

Av: Bertolt Brecht, Hella Wuolijoki

Översättning: Alf Henrikson

Regi och scenografi: Pontus Stenshäll

Med: Lasse Carlsson, Hannah Alem Davidson, Marie Delleskog, Johan Hafezi, Lisa Lindgren, Emil Ljungestig, Ika Nord, Nina Dahn, Frida Linnell

Scenografi och kostym: Richard Andersson

Mask: Ingela Collin

Ljus: Max Mitle

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

Musik: Simon Steensland

Koreograf Ika Nord

Dramaturg: Joel Nordström

Bertolt Brechts ”Herr Puntila och hans dräng Matti” utspelar sig i Finland. När Stadsteatern sätter upp pjäsen i konstnärliga ledaren Pontus Stenshälls regi får vi istället se Donald Trump på Legoland. Låter jag raljant? Det är jag inte. Den orangea solbrännan på Lisa Lindgrens Puntila är omisskännlig, liksom den blonda hårkotlett hon har på huvudet. Om någon ändå, mot förmodan, skulle missa referensen spelas öppningsscenen med en överdimensionerad amerikansk flagga som bakgrund. Framför den sitter Lindgren i en fåtölj byggd av legoklossar, bakom ett bord byggt av legoklossar, jämte en bar byggd av legoklossar och häller i sig sprit direkt ur boxen.

Nykter eller onykter

Godsägaren Herr Puntila tillhör litteraturhistoriens största fyllon, ändå handlar Brechts pjäs inte om alkoholism. Berusningen är ett redskap som tillåter att två skilda ideologiska hållningar framställs genom samma person: som onykter predikar Herr Puntila jämlikhet, som nykter är han en hårdför kapitalist. Detta har man naturligtvis missat på Stadsteatern där pjäsen spelas som ett ovanligt platt psykologiskt drama. Det röjer en stor okunskap om Brecht, liksom om människan som sådan.

LÄS MER: Recension: "Vi som fick leva om våra liv" – Backa teater

Lindgren är visserligen skicklig och övertygande som suput, men även det blir till ett problem. Med halvöppna ögon, långdragna pauser och vinglande kropp sluddrar hon fram sina repliker. Pjäsens två första sidor tar tjugo minuter att spela. Det borde ha fungerat som en ledtråd för Stenshäll om att han är fel ute. Istället fortsätter pjäsen i samma flegmatiskt svamliga tempo där majoriteten av replikerna, och då framför allt de med politiskt innehåll, har strukits bort. Puntilas chaufför Matti som hos Brecht är en redig arbetarhjälte blir i Ika Nords gestalt vek, feminin och tyst. Storögt blickar hon mot den däckade Puntila, hovsamt närmar hon sig hans dotter.

Urartar till krogshow

Som så ofta på Stadsteatern urartar föreställningen efterhand till krogshow. Brecht brukade bryta av sina pjäser med små sånger som syftade till att väcka publiken och aktivera dess intellekt. När vi här får höra karaokeversioner av ”Working Class Hero”, ”The Winner Takes it All”, ”Nine to Five” och ”I Will Survive” fungerar det precis tvärtom. De fyra låtarna framförs på rad och det hela tar en evighet. Publiken klappar taktfast, lydigt, tanklöst. I en annan utdragen scen röjer en packad Puntila runt bland tomma glas och spritboxar medan Simply Red spelas på högsta volym.

LÄS MER: Recension: "Dvärgen" – Göteborgs stadsteater

Dessutom har Stenshäll än en gång ordnat sin egen scenografi (med hjälp av Richard Andersson) och än en gång har han misslyckats med att nyttja scenrummets rymd. Scenens djup är under stora delar av pjäsen förkortat till några meter med hjälp av skynken. När förhängena då och då lyfts blottar de en lekborg döpt till ”Puntila Tower”. Det lilla av klassamhället man inte lyckats stryka bort ur pjäsen placeras därmed på bekvämt avstånd på andra sidan Atlanten. För vad tjänar annars referenserna till Trump till? De vävs aldrig in i pjäsen, fördjupar den inte och speglar inte något i dess handling. Det samma gäller för lekrumsestetiken, liksom tilltaget att låta kvinnor spela Puntila och Matti. Jag misstänker att ingen på Stadsteatern vet varför pjäsen ser ut som den gör.

Här och nu – eller där och då

Eftersom jag ändå vill pröva att förstå läser jag vänligt igenom den ”konstnärliga vision” Stenshäll presenterade på GP Kultur i våras. Mycket riktigt omnämns Brecht på flera ställen. Stenshäll uppskattar Brecht för att han ”förde samman skådespelare och publik i samma rum” samt uppger att han själv tycker om en teater som utspelar sig ”här och nu”. Påståendena är underligt tomma. Hur banbrytande vore inte en pjäs som utspelade sig ”där och då” med publik och skådespelare i olika rum?

LÄS MER: Recension: "I en särskilt utsatt situation" – Angereds teater

I denna uppsättning av ”Herr Puntila och hans dräng Matti” finns inget radikalt, varken i politisk eller konstnärlig mening. Snarare är det som att Stenshäll aktivt har försökt tömma Brecht på mening, utan att lägga till något eget. Trump och legot är tomma symboler som enbart verkar på ytplanet. För oss som inte tror på en åtskillnad mellan form och innehåll blir det förödande: det sceniska uttryckets genomgripande meningslöshet gör hela pjäsen meningslös. Gestaltningen väcker inga tankar eller nya associationer. Den reducerar pjäsen till ren handling, ren underhållning, rent tidsfördriv. Bland legoklossar, radiohits och fyllesnack känner jag mig som förpassad till en helvetisk bar på någon billig charterort. Det är min bestämda övertygelse att Göteborgs Stadsteater bör hålla en högre konstnärlig nivå än sådana inrättningar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.