Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Helena Trus är journalist på Aftonbladet. I "Ett kilo socker" intervjuar hon sin farmor Cyla om hur det varit att överleva Förintelsen.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: Helena Trus – "Ett kilo socker"

När den sista överlevaren från Förintelsen försvunnit, vem berättar vidare då? För journalisten Helena Trus blir svaret – barnen och barnbarnen. Kenneth Hermele läser "Ett kilo socker" – överlevarboken om Trus farmor.

Sakprosa

Helena Trus

Ett kilo socker. Farmor glömmer aldrig priset på sitt liv.

Norstedts

Vem ska berätta när de sista överlevande från Förintelsen försvunnit? Det är den underliggande frågan när Helena Trus återger den historia som hennes farmor Cyra själv aldrig ville berätta. För i hennes familj, som i så många överlevandefamiljer, fanns det bara två förhållningssätt till det oerhörda de gått igenom: antingen berättar man mycket och ofta, kanske för mycket och för ofta, eller så tiger man och säger ingenting. Hos familjen Trus i förorten söder om Stockholm var det farfar Lejb som tog allt det utrymme som gavs för att berätta om kriget och hur han klarat sig, medan farmor Cyla valde att skydda sina barn.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Eller kanske inte skydda barnen, skydda sig själv, en tystnad för att hjälpa sig själv stå ut. För det är nog så, skriver Helena Trus, att hennes farmor överlever kriget varje dag.

Men det är inte hela historien om livet i Sverige efter kriget. Helena besöker sina farföräldrar och noterar nog maten (hemlagad buljongsoppa), hur farmor sminkat sig (grön ögonskugga, hallonröda naglar och läppstift), att farfar bär kostymbyxor, vit skjorta och tofflor. Det är som om hon vill visa oss hur vanliga de är trots allt de gått igenom, allt de bär på. Därför får vi en variant av en svensk saga: den moderna lägenheten i förorten, den första bilen (en Ford Taunus), sommarstället, mamma, pappa, barn.

Hon varnar Helena: bär inte din Davidsstjärna öppet, det är farligt.

Men under normalitetens fernissa finns något annat, något som Helena med varsam hand visar fram. Varför bjuder farmor alltid på tre efterrätter? Det här är en historia, lik alla om överlevande: full av tillfälligheter, räddande änglar är granne med mördare, människor tar hand om henne, ger henne skydd – och avslöjar och förföljer henne.

Eftersom det är en berättelse om överlevande är det de goda berättelserna som dominerar, från den polske bonde som låter Cyla bo i lagården, med en get och en kanin som enda sällskap, till de polska kvinnor, tvångsarbetare även de, som hon delar den sista delen av kriget med på en gård i Tyskland.

Det blir dock aldrig gulligt, ”att överleva är ett straff”, som Cyla säger. När hon mitt under kriget lyckats få iväg ett brev till sin farbror som är kvar i gettot och till sin egen förvåning nås av ett svar, måste hon gömma det för alla, annars skulle hon avslöjas som judinna, hon vågar bara läsa det på utedasset, mitt i smutsen. Sedan river hon sönder brevet, det värdefullaste hon äger, ett livstecken från en familj hon aldrig mer ska återse. I den stinkande sörjan försvinner pappersbitarna. Det är en bild jag inte kommer undan.

Inte heller farmor Cyla kommer undan, inte i dagens Sverige. Hon är rädd, hon är upprörd över den växande antisemitismen i Sverige, att hon och hennes familj åter ska förföljas, bespottas, dödas bara för att de är judar. Hon känner till attacken mot synagogan i Göteborg, mordet i Köpenhamn, terrorn i Paris. Hon varnar Helena: bär inte din Davidsstjärna öppet, det är farligt.

Just när jag funderar på om Cylas rädsla är berättigad eller överdriven, ser jag att också den jurist som har tyska regeringens uppdrag att motverka antisemitism varnar tyska judar för att visa sig som judar, ingen Davidsstjärna, ingen kippa på huvudet, inget halsband med hebreiska bokstäver runt halsen, inget som utsätter judar för risken att dra på sig oönskad uppmärksamhet.

Vad är då svaret på frågan om vem som ska berätta när de överlevande inte längre finns mitt ibland oss? Helena Trus svar är att hennes farföräldrars erfarenheter nu ligger på henne att föra vidare. Överlevandeskapet efter Förintelsen går i arv. Och behovet att berätta. Kravet att berätta.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.