Ett system så magnifikt att det bländar
Amanda Svensson
Norstedts
1989 föder en kvinna trillingar på Universitetssjukhuset i Lund. 26 år senare, 2016, befinner sig de tre syskonen på olika platser i världen. Den skötsamme, nydisputerade Sebastian arbetar på ett hemlighetsfullt hjärnforskningsinstitut i London, där han undersöker människor med avvikande hjärnfunktioner. Bohemen Matilda, med den i allra högsta grad avvikande hjärnfunktionen synestesi och med en nästan panisk aversion för färgen blå, bor i Berlin med sin kille och bonusdotter. Den svårmodiga, folkskygga journalisten Clara har rest till Påskön, officiellt för att skriva ett civilisationskritiskt reportage om klimatkrisen med avstamp i en liten grupp människor som tillsammans inväntar den stora klimatkollapsen, men inofficiellt för att hon av olika anledningar dras till ”världens ensammaste plats”.
Samtidigt jagar de tre syskonen på olika sätt ändå varandra, både bokstavligt över världen, och bildligt – för vilka är egentligen de minsta grundstenarna i en familj och på vilket fysiskt och själsligt avstånd upphör familjen att utgöra en enhet?
Ledtrådar dyker under vägen upp och försvinner. Cikador, poeten Philip Larkin och ett kusligt vackert fotografi av Francesca Woodman återkommer, och så även ett otal märkliga kopplingar mellan människor som egentligen inte borde känna till varandra. Långsamt väcks både trillingarnas och läsarens känsla av att allt kanske hänger ihop, kanske har en mening. Det kanske verkligen finns ett magnifikt system bakom allt, som ett enormt, komplicerat pussel utan bild på locket att luta sig mot.
LÄS MER:Amanda Svensson skriver för en orolig tid
Om det låter en smula Paul Austerskt så må det vara hänt – det är svårt att inte tro att även Amanda Svensson en gång slukat New York-trilogin med behållning – men efter att ha djupdykt i hennes lekfullt roliga dödsallvar, närvaron av en snart förestående civilisationskollaps till trots, känns Austers ödesmättade symbolik i jämförelse tungrodd och lite grinigt allvarsam, på gränsen till överspänd, som en bakfull filosofi A-student.
Jag är nästan lite yr efter att under en maratonsträckläsning låtit de 540 sidorna skölja över mig.
Ibland kan man läsa böcker flera gånger för att man blir nästan tonårsförälskad i dem. Och visserligen tycker jag mycket om Amanda Svenssons "Ett system så magnifikt att det bländar", men när jag omedelbart drabbas av en lust att börja om, så har det kanske inte lika mycket med vild förälskelse att göra, som med nyfikenhet.
Jag är nästan lite yr efter att under en maratonsträckläsning låtit de 540 sidorna skölja över mig – för "Ett system så magnifikt att det bländar" är trots sin tjocklek en bok som inbjuder till att hoppa över trivialiteter som måltider och tandborstning. Jag vill vara helt säker på att jag inte missat något. Som efter en intrycksrik bilresa, när man ooh:at och aah:at åt allt man sett, men varit så fokuserad på vägen framåt att man oroar sig över att inte ha kikat tillräckligt mycket åt sidorna.
För det är en roman som har strösslat generöst med guldkorn även i vägrenen, inte minst med formuleringar, ibland insmugna där de knappt kan sägas vara handlingsbärande. ”Tanken på att bli tröstknullad av en medlem av det brittiska kungahuset var henne principiellt motbjudande” läser jag till exempel liksom i förbifarten när Sebastians älskarinna Lauras snart adlade man erbjuder Laura lite sex som plåster på hennes själsliga sår, och skrattar högt.
Philip är för övrigt hyllad kompositör, vilket inte kan vara en slump, för "Ett system så magnifikt att det bländar" är uppbyggd som ett slags rik symfoni, med en mångfald av röster och platser som tillsammans pendlar från kakafoni till harmonisk samstämmighet.
Det är en bok, som för att låna författarens egna ord, gör att man känner livet i sig.
