Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Första världskrigets blodiga konflikt tog slut 1918. Men fortsatte den egentligen till 1945? På bild: skådespelare som återskapar fritagandet av den belgiska stadens Mons. Bild: Geert Vanden Wijngaert

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Det moderna trettioåriga kriget" – Klas-Göran Karlsson

Bör första och andra världskriget egentligen ses som en sammanhållen konflikt? Det tycker Klas-Göran Karlsson. Ulrika Knutson följer lundahistorikerns välplacerade helikoptrar när de hovrar över de tre blodiga decenniernas skådeplatser, en tid när ingen vårdade varesig freden eller framtiden.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Klas-Göran Karlsson

Det moderna trettioåriga kriget - Europa 1914-1945

Natur & Kultur.

Kommer historien någonsin att förstå det lättsinne som startade första världskriget? En serbisk nationalist avfyrade sitt skott, Europas ledande stater tappade besinningen, och folken med dem.

Hurra, krig! Kvinnor och män, barn och gamla, borgare och arbetare jublade i entusiasm. Diktarna jublade högst av alla.

Bilden av den franske poeten Guillaume Apollinaire går inte att skaka av sig. Denne levnadsglade jättebaby, i ljusblå uniform och lika ljusblå blick, kastar sig andtrutet mot fronten, med hästsvansen vajande under kasken. Nu säger han "ajöss till en epok"!

Från skyttegraven beskrev han kriget som ett gnistrande surrealistiskt fyrverkeri, tills han fick ett granatsplitter i skallen. Han överlevde kriget, men inte freden. 1918 dog han i spanska sjukan, som tog långt fler liv än fem års krig. Vems fel var det egentligen? Vem startade första världskriget?

Karlsson visar att det moderna Europa är döpt i blod

Lundahistorikern Klas-Göran Karlsson ställer frågan i sin intressanta bok "Det moderna trettioåriga kriget, Europa 1914-1945". En beundransvärt tät och ändå pedagogisk framställning av första och andra världskriget, och åren dessemellan. Karlsson visar att det moderna Europa är döpt i blod. Han argumenterar för att perioden bör förstås som ett sammanhängande helt, att första världskriget aldrig riktigt tog slut, utan fick sin logiska fortsättningen i det andra. Framför allt är det de fatala frederna 1919 som odlar framtidens draksådd, andra världskriget ligger redan i korten.

Detta ska dock inte tolkas som att Tyskland fick en orättvis fred. Det var ju annars Hitlers bild av historien, hans dolkstötsteori som innebar att Tyskland - obesegrat på slagfälten – förråddes inifrån, av politikerna (och judarna), och accepterade Versaillesfreden, med dess "orättmätiga" skadeståndskrav.

Senare tids forskning anser snarare att de tyska fredsvillkoren var rimliga, och att Tyskland dessutom med kreativ energi tryckte nya sedlar och inflaterade sig från både krigslån och skadestånd. Detta insåg Frankrike och ockuperade bland annat Ruhr-området, för att ta ut gruvor och stålverk "in natura". 1923 försökte Tyskland och Frankrike normalisera förbindelserna i det så kallade Locarnofördraget, och framtiden tycktes något mer fredlig och förhoppningsfull igen. Nationernas förbund hade medvind. Aldrig mera krig?

Om den tyska hyperinflationen var mer eller mindre självförvållad så var börskraschen på Wall Street 1929 i stället en global katastrof, med massarbetslöshet i släptåg, som drev medelklassen i armarna på Hitler.

I sin välplacerade helikopter hovrar Klas-Göran Karlsson över många betydelsebärande och ödesdigra platser i Europas moderna historia: Sarajevo, Verdun, Versailles, Locarno, Nürnberg, München, Treblinka, Auschwitz, Katyn, Stalingrad, Hiroshima och Jalta.

Författaren tar ofta avstamp i kollegornas aktuella forskning. Han pekar till exempel på Timothy Snyders fördjupade förståelse av Förintelsen, genom begreppet "den blodiga jorden", länderna mellan Tyskland och Ryssland, där Stalin först förde sitt utrotningskrig mot "kulakerna som klass" genom svältvapnet, och sedan gav passivt stöd åt Hitlers krig mot judarna i nuvarande västra Ryssland, Polen, Ukraina och Belarus.

Demokratin är förvisso bara en politisk form, men en form att vårda. Den starka polariseringen mellan extremrörelser frätte den sköra samhälleliga tilliten under mellankrigstiden.

Som expert på folkmord visar Klas-Göran Karlsson övertygande att den ungturkiska rörelsen under Kemal Atatürk 1915 iscensatte ett folkmord på en miljon kristna armenier, i det som skulle bli Turkiet. Turkarna använde precis samma ohyggliga språkbruk om armenierna som nazityskarna om judarna, skildrar armenierna som skadedjur och varbölder på samhällskroppen. Karlsson påpekar också sorgset att ett folkmord pågår långt efter att det aktuella mördandet upphört. Folkmordet pågår tills det erkänns - och gör en försoning möjlig - eller också förnekas det.

Klas-Göran Karlssons framställning är om inte rent pessimistisk, så i alla fall dämpad. I en brasklapp säger han att om han hade studerat social historia så kanske han hade kunnat vara mer optimistisk än nu, som politisk historiker. Det är sant. Det pekar också på att historien inte självklart tål att beskrivas kronologiskt, för allting sker inte kronologiskt, det sker samtidigt.

Samtidigt som Hitler grep makten och förberedde sitt prioriterade krig mot Europas judar, pågick ett upplysningsprojekt i samma världsdel. Samtidigt som Hitler och Stalin rustade och utövade terror och Storbritannien försökte hålla ihop sitt sparkande imperium blomstrade vetenskap och sociala reformer, kvinnorna fick medborgarskap och villkorlig frigörelse. Moderniteten har som bekant både ljusa och skuggade sidor.

Ibland vill man göra invändningar, men det har nog inte Karlsson något emot, med sin resonerande och prövande ton. En fråga som jag skulle vilja höra honom utveckla, är vilka spöken från trettiotalet han ser gå igen idag? Jag håller gärna med om att "nationell slutenhet i alltför hög grad börjat prägla umgänget mellan europeiska stater". Och tyvärr hotas demokratin från olika håll, har inte längre en självklar attraktionskraft. Men jag studsar till när han frankt påstår att "den generella välfärden på många håll har urholkats".

Jag vill inte förringa fattigpensionärens personliga oro inför framtiden - men ska majoriteten av medborgarna i norra Europa, med i det närmaste fri sjukvård, utbildning, föräldraförsäkring och subventionerade operabesök jämföra sig med människorna i trettiotalets soppköer - eller för den delen med dagens invånare i delar av österuopa?

Risken för hämnd och revansch lurar alltid under ytan.

De högt ställda förväntningarnas tyranni kanske drabbar retroaktivt? På ett annat ställe påpekar Karlsson att man på trettiotalet älskade dystopier och gärna ältade krisen. I det beteendet verkar vi spegla oss idag.

"Lärdomarna" är titeln på det avslutande kapitlet, som tål att läsas många gånger. Försynt påpekar Karlsson att ett krig kommer sällan ensamt, att våld föder våld. En del av historiens lärdomar är ganska beska, som att regionala konflikter bör tillåtas förbli regionala. En gnista tänder alltför lätt en präriebrand.

Den tyngsta lärdomen förblir att försvara demokratin, rättsstaten och yttrandefriheten. Demokratin är förvisso bara en politisk form, men en form att vårda. Den starka polariseringen mellan extremrörelser frätte den sköra samhälleliga tilliten under mellankrigstiden. I början av tjugotalet bestod Europa av 28 demokratier, 1943 fanns bara fem kvar: Storbritannien, den fria delen av Frankrike, Schweiz, Finland och Sverige. En annan viktig påminnelse är att även förlorandesidan måste få delta i fredsarbetet och acceptera premisserna för fred. Risken för hämnd och revansch lurar alltid under ytan.

Karlsson argumenterar trovärdigt för att vi bör betrakta åren 1914-45 som en helhet. Det första kriget ledde till det andra, eftersom ingen vårdade freden och framtiden. Och vem startade första världskriget? Efter att ha läst Klas-Göran Karlssons bok är jag benägen att tro att historien gjorde det, den alltför slutna historien, som inte vågade tro på en öppen framtid.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.