Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Joachim Berner gjorde under 1990-talet karriär på landets stora redaktioner, först på GP och senare på DN och Expressen. Bild: Thron Ullberg

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Den förlorade sonen" – Joachim Berner

Björn Werner har läst den forne GP och DN-chefen Joachim Berners självbiografi. En bok som lovar insikter om mediedrevets dynamik men allt för ofta väger över till en rik mans våndor.

Självbiografi

Joachim Berner

Den förlorade sonen

Mondial förlag

Joachim Berner är för de flesta som bäst ett grumligt minne, för folk runt trettio knappt ens det. Men en gång, i det svunna 1990-talet, var han en av Sveriges stora. Den unga, lovande mediechefen som svingade sig från GP och Peter Hjörnes famn över till ett framgångsrikt chefredaktörskap på DN, för att kraschlanda som kortvarig chefredaktör på Expressen och slutligen grundligt förintas strax innan han skulle tillträda som vd på Sveriges Radio. Ett decennium av djupgående erfarenheter som hög mediechef vaskade, nästan över en natt, efter ett drev om påstådda sextrakasserier och en misslyckad publicering om Gudrun Schyman.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Recension: "Utan nåd – en rannsakning" – Fredrik Virtanen

En medieman krossad av drevet. Låter dramaturgin bekant? Jovisst. Timingen för boken, där Berner får berätta sin sida av myntet, kunde inte vara bättre. Fredrik Virtanen, nyss kölhalad av nästan alla stora svenska medier har just hämtats upp överbord. Vittnesmålet från tiden i skamvrån, hans hyllade bok ”Utan nåd – en rannsakning”, har tagits väl emot. En och annan publicist slokar skamset med svansen och försöker genom att inte så lite glänta på dörren till redaktionen så smått gnugga bort sina fällningar i pressens opinionsnämnd. Publiken är uppvärmd, manegen är krattad och strålkastarbelyst för den ”förlorade sonen” som bokens titel gör gällande att Berner är.

Scenerna från det tidiga 1990-talets flärd på ett Göteborgs-Posten i medvind är ljuva.

Men den som väntar sig en svidande uppgörelse med mediedrevets förödande logik, eller åtminstone ett skarpt ifrågasättande av metoo-tidens mer problematiska undertoner söker förgäves, hur mycket än Mondials hoppfulla förläggare försöker sälja in Berner som ”en av få som varit på båda sidor av ett drev, både som publicistiskt ansvarig och som den i rampljuset”.

För ”Den förlorade sonen” är ingen revansch. Här finns inga anspråk på att komma tillbaka till redaktionsgolvens feber. Knappt ens ett försök till upprättelse. Berättaren är en hel, mogen man, som under nästan tjugo år, med hjälp av psykiatern Carl Gustav Jungs läror, yoga och skogspromenader hittat en balans i livet. Om något förefaller han innerst inne tacksam för den dramatiska näsbrännan som hindrade honom från att ånga på med den höga chefens driv hela vägen in i en rotlös ålderdom utan mål och mening. Och det han berättar om är inte bara krisåren. Det är hela livet. Titeln anknyter minst lika mycket till hans invecklade relation till fadern som till svensk media.

LÄS MER: "När det small var det ett fullständigt helvete"

Om min Joachim Berner-trivia var lite ringrostig innan är jag därför nu något av en expert. Boken, upplagd med en myriad av korta kapitel i sig sprängfyllda med anekdoter påminner lite om ett extralångt sommarprat. Barndomen, de kända vännerna, livskriserna och de efterföljande livsvisdomarna avlöser varandra i en bitvis förvirrande kronologi som nog bara är helt logisk för Berner själv. Om de halvtomma sidorna inför varje nytt kapitel kunde tala skulle det vara med solsäkra klassiker.

Någonstans efter det totala sammanbrottet i media slår det så sakteliga över till en rik mans våndor.

Det hade kunnat vara ganska outhärdligt. Men Berner är konsekvent och sympatiskt öppen och ärlig om sina misstag – och inte heller så värst angelägen om att ställa sig i bättre dager. Därför blir boken trots sitt rop på redaktör titt som tätt en direkt trevlig och trovärdig läsning. Scenerna från det tidiga 1990-talets flärd på ett Göteborgs-Posten i medvind är ljuva. Inblicken i omvandlingsåren på Dagens Nyheter skvallrar utan skrävel om att det inte bara är nuvarande ledarskap som lagt grunden för framgången på landets nu helt dominerande tidning. Insikterna om hur man på bästa vis ska ta sig igenom en kris, personlig eller professionell är lärorika – att det gäller att vila sig igenom stormen och inte bara springa är en dyrköpt läxa som vem som helst gör gott i att lära sig av.

Bild: Thron Ullberg

Men någonstans efter det totala sammanbrottet i media slår det så sakteliga över till en rik mans våndor. Ett pärlband av livsvisdomar för miljonärer. Som välbärgad son och arvtagare till familjeföretaget Christian Berner AB har han inga större problem att hitta fotfäste. Välbetald föreläsningsturné? Check. Styrelseproffs? Absolut. Aktsam förvaltare av det anrika familjeföretaget? Självklart. När han börjar fundera på om han gjort rätt väl som vid 57 års ålder inte börjat fundera på pensionen och flytta till Medelhavet utan i stället förvaltar företaget med talrika resor till Indien, är klassalienationen ett faktum.

LÄS MER: "Public service-företagen kan strypas över en natt"

Kanske är det också därför Berner, till skillnad från Virtanen, inte kastade sig över datorn och skrev ut sitt lidande där, när krisen hände – en läsning som hade varit mycket mer intressant än ”Den förlorade sonen”. Istället kunde han gå vidare och bli, lycklig, rik och bortglömd. För en person som inte har något annat finns däremot inget val än kamp.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.