Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Recension: "Clay Ketter och Gabriele Basch" – Galleri Thomassen

Konstnärerna Gabriele Basch och Clay Ketter arbetar med olika lager av tid och rum: Basch med natur och upptäcktsresande, och Ketter med byggnader och geometriska former. Verken kan liknas vid frukter som kan man skala i evighet, tycker GP:s konstrecensent Sara Arvidsson.

Utställning

Gabriele Basch

Inaccessible Islands

Clay Ketter

Companion Studies

Galleri Thomassen

T o m 12 jan 2020

Den tyska konstnären Gabriele Baschs utställning "Inaccessible islands" på Galleri Thomassen kretsar kring en tidigare okänd ö i Atlanten som upptäcktes av holländska seglare på 1600-talet. Ön bestod av farliga klippor och det dröjde länge innan den utforskades. För de tidiga upptäcktsresanden förblev denna ö en hägring, en omöjlig lockelse som Basch jämför med sökandet efter konstens innersta väsen.

I galleriets nedre rum hänger ett draperi av lackerat folie som för tankarna till ett trasigt, grått segel eller ett kamouflagenät. Kanske är det en rest från de kringresandes båtar? Det genomborras av oändligt många hål och jag slås av hur vackert det är. Konturerna är knivskarpa och ser ibland ut att imitera formerna hos vegetation.

LÄS MER: Recension: "William Granhage" – Galleri Thomassen

Människans önskan att behärska naturen är en röd tråd i Gabriele Baschs arbeten. Hennes konst präglas av sublimeringar. I bild efter bild varieras snåriga buskage med gallerformer. Akryl och lack har målats på papper i rytmiska sjok och överallt syns dessa skalpellvassa perforeringar. Målningarnas baksidor har bestrukits med fluorescerande färg vilken strålar igenom pappersmassan och runtom på väggarna. Man får intrycket att en skatt gömmer sig därinunder.

Trots att Baschs konst är minst sagt repetitiv och dekorativ är den inte långtråkig. Utställningstemat bidrar till en komplex historia om kreativitet och girighet samtidigt som verken i sig själva är en våt dröm för personer som älskar raffinerat hantverk och "färg och form".

I Clay Ketters verk ryms också en liknande växling mellan abstraktion och berättariver. Ända sedan genombrottet på 90-talet har han uppehållit sig vid arkitektoniska spår och så även denna gång.

LÄS MER: Recension: Ekta – Galleri Thomassen

"Companion studies", som nu kan ses på Thomassen, bygger på en serie pappersbaserade verk där gamla bilder av berömda modernistiska byggnader har fogats samman med färgstarka geometriska figurer; de senare påminner om verktyg och mallar som används av ingenjörer och arkitekter. Ketters postmoderna experiment framstår som en lågmäld lek där arkitektnamn som Walter Gropius och Frank Lloyd Wright både hedras och utmanas. Olika epoker lägger sig över varandra i ett slags pussel.

Jag förstår varför dessa två konstnärer ställs ut på samma gång: de intresserar sig båda för rumsliga och tidsmässiga lager. Baschs och Ketters verk kan liknas vid ryska dockor eller frukter som man kan skala i evighet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.