Sara Arvidsson: Recension: Christer Strömholm, Anders Petersen och JH Engström på Galleri Hammarén

Utställningen på Galleri Hammarén är otidsenlig – men samtidigt har de tre fotolegendarernas bilder klarat tidens tand. Sara Arvidsson ser en utställning präglad av hudlöshet, svärta och drömmar.

ANNONS
|

Otidsenligt men samtidigt logiskt, tänker jag när jag ser att Christer Strömholm, Anders Petersen och JH Engström ska ställas ut sida vid sida på Galleri Hammarén.

Nuförtiden är det inte vanligt med utställningar som enbart vigs åt manliga konstnärer, många gallerister och curatorer undviker detta av rädsla för att verka bakåtsträvande. Att dessa tre fotografer, från tre olika generationer, dessutom arbetar i en dokumentär och romantisk anda som inte verkar ha påverkats av det postmoderna skiftet gör bara utställningen än mer anakronistisk.

Men att de visas tillsammans är också följdriktigt. Man behöver inte vara en specialist i fotohistoria för att känna till att Anders Petersen var elev till Christer Strömholm på 1960-talet och att JH Engström i sin tur var assistent till Petersen på 1990-talet. Deras konstnärskap är för evigt förenade.

ANNONS

Christer Strömholms porträtt av en blek transsexuell dam, som en tid har synts på en vepa vid Hasselblad Center, är en av många svartvita reseskildringar. Jag har sett flera av dessa verk förut, ändå sliter de tag i mig. Ett exempel är den ekivoka och brutala bilden av en ormtjuserska i Paris, som kameran undersöker så närgånget att jag nästan får lust att blunda. Barn syns i olika miljöer, de är vilsna eller förundrade. Strömholm söker det hudlösa.

Det uppsluppna bohemlivet, som chockerade förra seklets småborgerlighet, upplevs återigen som lockande. Smutsen i dessa bilder ter sig ovanligt ren.

De lika varma som hårda fotografierna av Anders Petersen har många likheter med Strömholms. Fast här har svärtan djupnat. Dokumentationerna av det stojiga folklivet på Café Lehmitz i Hamburg under 60-talet är legendariska. Älskande par hånglar i sunkiga och klotterfyllda skrymslen eller blickar in i varandras druckna ögon när de dricker öl. Tröjor lyfts upp i fyllan och blottar underkläder.

JH Engström är den enda i sammanhanget som bidrar med färgfotografier. Här är det i stället frågan om ett slags hembygdsdokumentationer och drömska bilder av nakna kvinnor och män. I ett självporträtt från den nya fotoserien ”The Frame” blickar Engström in i kameralinsen som om han vore jagad.

Är detta en innovativ utställning? Nej, jag skulle inte vilja påstå det. Något jag dock slås av är hur väl dessa fotografier har klarat tidens tand. Det uppsluppna bohemlivet, som chockerade förra seklets småborgerlighet, upplevs återigen som lockande. Smutsen i dessa bilder ter sig ovanligt ren.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: HDK-Valand – ”Stirrar in i solen tills den blir lila” på Röda sten

LÄS MER:Recension: ”Off with your head” på Galleri Thomassen

LÄS MER:Recension: HDK-Valand –”Biting my tongue” på Göteborgs konsthall

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS