Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gordana Spasic njuter av Eileen Myles världsberömda självbiografi om det lesbiska 70- och 80-talets New York. Bild: Shae Detar

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Chelsea girls" – Eileen Myles

Gordana Spasic njuter av Eileen Myles världsberömda självbiografi om det lesbiska 70- och 80-talets New York: "En bok att hålla mycket kär".

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Eileen Myles

Chelsea girls

Översättning: Helena Eriksson

Modernista

Varför får någon för sig att skriva en självbiografi? Finns det inte något fåfängt med det? Eileen Myles, författaren till "Chelsea girls" svarar så bra på den frågan, att allt motstånd måste tystna. “Jag tänker alltid att just den här berättelsen är så hemlig, jag måste bara få berätta den för mig själv, annars kommer jag att explodera. Det är ensamt att leva och aldrig känna till hela berättelsen. Alla måste gå omkring med den tanken. Jag skulle vilja ha berättat allting en gång, bara min del, eftersom detta är mitt liv, inte ditt.”

Passagen ramar väl in "Chelsea girls", poeten Eileen Myles självbiografiska roman som gavs ut 1994 för första gången och som sedan dess vunnit berömmelse världen över. Den finns nu (äntligen) på svenska, i översättning av Helena Eriksson.

Medan vissa människor har ett stort avstånd mellan polerna, med en enorm sårbarhet i ena änden och starkt intellekt i andra. Detsamma gäller visst konst. "Chelsea girls" utspelar sig i området däremellan. Boken är uppbyggd av ett större antal namngivna berättelser, som på ett eller annat sätt hakar in i varandra. Flera fantastiska uppslag står att finna i den, det är så många saker som gör ett liv till ett liv.

Som pappan Ted. Han jobbade som brevbärare och drack och sedan dog han och det var allt. Påkommen med att dricka föll han genast ner på knä – ett uttryck för kristen skuld och skam. Han hade för vana att klä ut sig, detta till sin frus stora förtjusning och barnens förtret. Han kunde försvinna in på toaletten och komma ut som Hitler, slå ihop hälarna med svart tandborste under näsan. Andra gånger klädde han sig i drag, vilket upplevdes som otroligt obehagligt av barnen, som för första gången gjordes varse det hot som går i familjebanden. “Det var som han imiterade farmor, hans mor som var på mentalsjukhus.”

Myles skriver tidlöst och oförfalskat, och trots att hen levt “mer” än vad jag föreställer mig att de flesta har är det aldrig ens angränsande till uppvisning.

Myles skriver förstås också en del om de lesbiska kretsarna i sjuttio- och åttiotalets New York. I just Myles kompisgäng lever nästintill samtliga på randen till obestånd. Man skaffar pengar, piller, alkohol, allt för dagen. Relationerna är trassliga, som det tenderar att bli i kretsar där det förekommer en del droger och alkohol. Såhär kan det se ut: Christine och Eileen är ex men bor tillsammans. Christine kärar ner sig i Tina och de inleder något de två. Eileen, som fortfarande har känslor för Christine, blir ledsen. Tina är egentligen sugen på Eileen, och inte rädd att visa det vid ett tillfälle varpå Christine blir alldeles vild, ger sig av från baren de alla är på och gör ett försök att dränka sig själv i ån. Medan Christine är på sjukhus ligger Tina och Eileen med varandra.

Men det är inte bara mörkt. Myles kan också vara fruktansvärt rolig, som när hen skriver om ett av sina 21-åriga ragg som tar söndagsbilagan av New York Times med sig hem till henne. Gesten får henne att undra huruvida ragget tror att hon är en familj, eller annars behöver ett jobb.

Hur värderar man en självbiografi? Jag testar: "Chelsea girls" får en att komma ihåg värdet i allt det man valt, valt bort och så det man inte kunnat göra ett piss åt, ja, det liv man levt. Jag får infall att gräva i gömmorna efter gamla brev och dagböcker. Jag påminns om Maria som lade en guldtia på samma ställe på magen varje gång hon solade solarium. Jag hade inte ägnat henne en tanke på många år. Jag tror att vi behöver ett före och ett efter, många gånger har jag tänkt att det var den guldtian som fick mig att inse vikten med dokumentation.

Myles skriver tidlöst och oförfalskat, och trots att hen levt “mer” än vad jag föreställer mig att de flesta har är det aldrig ens angränsande till uppvisning. Det är tydligt att Myles är poet, obelastad av prosaistens inbillade måsten. "Chelsea girls" är en bok att hålla mycket kär och en förhoppningsvis en väg vidare in i Myles fascinerande världsbygge för många.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.