I Albert Camus pjäs ”Caligula” från 1944 blir den romerske kejsaren despot för att ta hämnd på världen. Vad tjänar hans makt till om människan ändå är olycklig och dör? Allt är likgiltigt och denna likgiltighet låter han bli rikets styrande princip. Människor avrättas i enlighet med hans nycker, eftersom deras liv likväl ska ta slut förr eller senare. Själv önskar sig Caligula just det han inte kan få:
”Och när allt är uppröjt och jämnt och slätt planerat, när det omöjliga råder på jorden, när jag har månen i mina händer, då blir jag själv förvandlad och med mig världen, då – äntligen – dör inte människorna mer utan kommer att bli lyckliga.”
Texten (och Eyvind Johnsons översättning) är underbar men sällan spelad. När jag ser ungerska regissören Ildikó Gáspárs iscensättning på Göteborgs stadsteater förstår jag varför. Camus intressanta men abstrakta resonemang gör sig egentligen bäst på boksidan. Gáspár väljer dock klokt och djärvt att driva hans abstraktion än längre.
Lili Izsáks anslående scenografi utgörs av lager på lager av trådtunna draperier som böljar fram och tillbaka när patricierna rör sig oroligt genom dem. Ur golvet stiger i den mäktiga inledande scenen ett stort klot. En ersättning för den måne Caligula vill ha? I alla fall är det ovanpå denna från taket hängande rundel som hon är placerad större delen av föreställningen.
Texten till ”Sånt är livet” passar oväntat väl med Caligulas tankar.
Andrea Edwards spelar den romerska kejsaren med sådan självklarhet att man kan tro att rollen är skriven speciellt för henne. Trots att hennes rörelser begränsas av den knappa yta hon har att stå på dominerar hon scenen från början till slut. Sömlöst växlar hon mellan barnslig charm, nonchalant grymhet och kaotisk förtvivlan.
Bäst blir det när härskandet omsätts i praktiken. Uppifrån sitt klot pissar Caligula på en patricier och styr en annan som en marionettdocka. Vid ett tillfälle kallar hon upp en hostande man ur publiken på scen och tvingar honom att begå självmord. Hon tror att han i skräck för att bli mördad har smusslat med ett motgift. Hans flaska visar sig innehålla vatten. Det spelar ingen roll.
Andra gånger vill hon utöva eller uppleva konst. Det som hos Camus är poesi och dans har här ersatts med ett antal musiknummer. Texten till ”Sånt är livet” passar oväntat väl med Caligulas tankar om att allt är både betydelselöst och hemskt. Föreställningens vackraste stund är Marta Andersson-Larsons tolkning av ”The sound of silence” med körinsatser av Edwards.
Andersson-Larson spelar den unga Scipio som här når ett kort samförstånd med sin forne vän kejsaren. Musiken fångar den ensamhet de båda lever i. Caligula har gjort dem till fiender genom att låta döda Scipios far. Det är betecknande för tyrannens förhållande till snart sagt alla hennes undersåtar.
Undantaget utgörs av Caligulas åldrade älskare Cesonia. Hans Brorson spelar honom med halvt lömskt ansikte och skrämmande glada danssteg. Ytterligare en av föreställningens höjdpunkter är det bisarra framförande av patosfyllda ”En kungens man” som han orkestrerar tillsammans med en alltmer uppspelt Caligula och några livrädda patricier. Sången mynnar ut i oordnade skrik.
Allt blir förströelse och därför helt meningslöst.
Camus manar oss att förstå Caligula och om hans tankegods stundtals går förlorat bland alla detaljer på scen (jojos, ekande klackskor, walkie-talkies) är det något som Ildikó Gáspár lyckas få publiken att göra. Den leda kejsaren uppvisar när hon tvingas höra en dålig vits hon själv har manat en patricier att berätta är lätt att sympatisera med.
Ofta liknar hon den uttråkade samtidsmänniskan, som vill bli underhållen, är missnöjd med underhållningen, och sedan önskar mer underhållning. Caligula vill leva logiskt och i full enlighet med den egna viljan. Det innebär emellertid att hon lever som om andra människor inte finns. Allt blir förströelse och därför helt meningslöst.
Det är som med musiken. Där Stadsteatern länge har plågat sin publik med sång och dans i snart sagt varje föreställning visar Gáspár hur effektfullt sådant kan vara när det är genomtänkt och väl integrerat i pjäsen som helhet. Endast sammanhanget skapar mening. Det gäller för såväl konsten som människan.
Caligula väljer dock att trotsigt iscensätta sin egen mardröm. Det skarpt gula ljus som bitvis lyser upp hela scenen och gör den svår att se på svarar väl mot det universum av total jämvikt hon söker skapa. Utan skillnader finns inget att fästa blicken på. Och för kejsaren isolerad på sitt klot finns inte ens döden kvar som möjlighet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Jag är vinden” på Teater trixter
LÄS MER:Recension: ”Rörelsen” av Teater Nu
LÄS MER:Recension: ”Marigold och Rose” av Louise Glück
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
