Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Recension: ”Blixtra, spraka, blända” – Folkteatern

Mikaela Blomqvist ser en rapp och rolig premiär på Folkteatern. Men den viktigaste frågan ställs aldrig.

Blixtra, spraka, blända!

Folkteatern, lilla scenen

Av: Manda Stenström efter Jenny Jägerfelds roman.

Regi: Emma Roswall.

Medverkande: Emma Österlöf.

Spelas t.o.m. 9/12.

Behöver man ett intressant liv för att skriva intressant litteratur? Frågan ligger till grund för Folkteaterns nya pjäs ”Blixtra, spraka, blända!”, en monolog baserad på Jenny Jägerfelds roman med samma namn.

Den unga kvinnan Penny Löwe har en parodiskt hyllad debutroman bakom sig. Det är oändligt med superlativer, jämförelser med Albert Camus och Augustpris. Pjäsen handlar om hennes misslyckade försök att skriva en uppföljare.

LÄS MER: Recension: ”Don Quijote” – Folkteatern

Penny reser till London och festar med en vild vän, prövar att leva städat med en ung ekonom, förälskar sig för att ha något att skriva om. Texten är full av hyperboler; Emma Österlöf som framför monologen hanterar dem elegant. Hon gör Penny till ett blont yrväder, fast i vad som på en gång är ett flickrum och en spegelkammare.

Det är en rolig och rapp föreställning. Emma Rosvalls regi lämnar inget utrymme för raksträckor

Jenny Kronbergs scenografi låter både väggar och golv i det rum Penny befinner sig i pjäsen igenom utgöras av blanka, reflekterande rektanglar. I taket hänger kläder som Penny tar på och av. Österlöf låter de yttre förvandlingarna avteckna sig i hela kroppen. När hon iförd beige tröja, glasögon och cykelhjälm berättar om sitt nya ordnade liv med pojkvännen Nick når pjäsen sin komiska höjdpunkt.

LÄS MER: Recension: ”Ett nytt England” av Valerie Kyeyune Backström

Äta gröt till frukost, cykla till arbetsrummet, skriva mellan nio och fem. Varken det eller att knarka, supa och ligga runt i London visar sig vara en väg framåt i författarskapet.

Det är en rolig och rapp föreställning. Emma Rosvalls regi lämnar inget utrymme för raksträckor, några av de stökigare scenerna kunde med fördel ha tonats ner. Likaså fungerar Tora Vinters musik som bäst när den förblir suggererande bakgrund.

LÄS MER: Händelselöst om vår tids arbetarklass på kundtjänsten

Samtidigt kommer jag inte ifrån tanken att texten är lite väl tunn; de ytliga idéer om författarskap den vill skildra är den också ett exempel på. I programbladet gör Kajsa Ekis Ekman upp med samtidsromanen, vars ständiga referenser hon hävdar förpassar oss till ett evigt retrotillstånd. Tiden och det egna jaget görs till fetisch, allt blir rekvisita. ”Folk ser inte längre inifrån och ut. De ser utifrån och in” skriver hon.

Detsamma gäller för ”Blixtra, spraka, blända!” Monologen radar upp ett antal av vår tids nyckelord, utan att på allvar ställa frågan om varför det är så viktigt att Penny ska vara författare, när hon varken kan eller vill skriva. Bäst vore nog, om hon helt enkelt lät bli.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.