Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Längs Strandvägen har personer från Stockholms förorter börjat köra högljudda bilar. Anna Björklund tycker att det inte är någon skillnad på dem och östermalmsgubbar. Bild: Fredrik Sandberg/TT
Längs Strandvägen har personer från Stockholms förorter börjat köra högljudda bilar. Anna Björklund tycker att det inte är någon skillnad på dem och östermalmsgubbar. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Anna Björklund: Racingkillar från orten är som vi – skitjobbiga

Det pågår en debatt om att personer från Stockholms förorter högljutt kör vräkiga bilar längs Strandvägen på Östermalm. Skribenter som Ivar Arpi talar om en kulturkrock och menar att ”svenskar knuffas undan”. Men Anna Björklund säger istället välkommen till ”ortare”.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag ser de tre tonårsgängliga killarna på långt håll. De har kommit på ett sätt att snurra sina elsparkcyklar runt sig i gruset på gångvägen så att det yr sand och damm flera meter upp i luften. Men framförallt hör jag det, ett högt kschhh från däcken i marken, ljudet av en tvärnit som aldrig tar slut.

När jag närmar mig suckar jag högt, jag går här nästan varje kväll, det är ju mitt område, jag känner lite ansvar att hålla någon form av ordning. Killarna fortsätter med snurrandet men jag ser på deras hållning att de hörde mig, det är något trotsigt över deras nackar. “För helvete”, säger jag med damm i halsen, “vissa som går här har sminkat sig i en timme.” Skrapandet tystnar. “Vad sa du”, säger en av dem, osäker. “Jag sa att ni är skitjobbiga.” Det är tyst en stund. “Trevlig kväll”, säger jag till slut. De svarar snabbt och lättat, “detsamma”, vi ler mot varandra. En litet förtroende är skapat.

LÄS MER: Snygghet går inte att lagstifta bort

Det är just sådana som jag som samhället behöver, tänker jag när jag går därifrån. Bryggor. Sådana som skapar relationer istället för att bråka, som säger till innan det går snett, innan tanterna blir rädda och farbröderna arga. Jag har hunnit femton meter, där jag ska in på en tvärgata, när min självgodhet rinner av.

Kschhh, de tar i mycket värre än innan nu, kschhhhh, grusdammet kommer nästan ikapp mig. Jag går hem, rodnande.

Antisocialt dominansbeteende, kallar vissa det. Debattörer som Fredrik Kärrholm, Paulina Neuding och Ivar Arpi har allihop skrivit om fenomenet i just de här kvarteren under sommaren och liknande fenomen finns på många ställen i Sverige. Unga män från orten som åker in till offentliga platser för att pinka revir och luftenärfri-veva i snygga miljöer och bland historiska byggnader, till ordningsmaktens, politikernas och bostadsrättsägarnas förtret.

LÄS MER: Ingen ska behöva ta på sina barn färgglada clownkläder

På Klippan i Göteborg pågår en liknande sorts stök och inte heller här är det någon kriminell verksamhet. De boende hoppas ändå att polisen ska köra bort alla som stör dem, alla som söker kontakt och uppmärksamhet men inte direkt konflikt, alla de som trycker lite extra på gaspedalen för att höras.

Antisocialt, säger de, men jag förstår precis. När Ekots reporter Katarina Gunnarsson åker ner till Strandvägen i Stockholm för att intervjua några som ställt sina bilar på kajen och som kallar sig ”ortare” pratar de om hur vacker solnedgången är på sommarkvällarna där, att husen är så mycket finare än där de bor, att det är viktigt med respekt men man måste också komma ut och vara social. De skojar om pengar, tjejer och att rebella mot den svenska staten. Ali verkar vara från Turkiet men jag har aldrig hört någon låta mer som en östermalmsgubbe. “Men måste ni köra så fort?” undrar journalisten. “Ska jag ha en bil för en miljon och inte köra den? Ssss.”

Men våra storstäder har aldrig liknat Elsa Beskows rara bygemenskap.

Ingen som flyttat till Strandvägen har gjort det för att få lugn och ro, för att slippa folkliv. Det är inte bara en adress, de som väljer just den betalar gärna några procent till för symbolvärdet. Det är krypavstånd till både Stureplan och de stora hotellen, trots pandemin är det smockat av turister, fulla sällskap rinner ur festbåtarna vid kajen och varenda gubbe med sportbil tar en omväg förbi för att bjuda frugan på en instagrammig lunch. Hit åker de stockholmska kranskommunernas alla studentflak för att visa upp sig, de fina butikerna i krokarna är så kända att “sjuttio på Schuttis” fungerar som skämt i Sveriges folkligaste sitcom. På den här gatan samlas Sveriges dyraste kvadratmetrar och det vet alla. Att välja just detta av alla fina adresser är ett dominansbeteende i sig. Inte bara de på kajen, utan de i bostadsrätterna med.

Arpi citerar Per Gudmundson: “Vad är Sverige? Ska våra städer vara Beirut, Mogadishu eller Kabul? Eller Sigtuna, Vadstena och Nora?”

Men våra storstäder har aldrig liknat Elsa Beskows rara bygemenskap. De är uppfunna för de som dras till prestige, prål och ett visst mått av exhibitionism. Välkomna, ortare, ni är precis som vi. Skitjobbiga.

LÄS MER: Jag är trött på feministernas Paradise hotel-hyckleri

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.