Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Ulrika Knutson: Rösträtten firar hundra år – utan kvinnlig statsminister

Det är 100 år sedan kvinnor för första gången fick gå och rösta den 12 september 1921. Hur gick det sedan? Långsammare än vad man kunde tro, menar Ulrika Knutson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm är två av den svenska demokratins pionjärer, invalda i riksdagen 1921. Hesselgren blev första kvinna i första kammaren, på en framsynt lista från Göteborg! Hon var ingen nybörjare. Vid fyllda femtio år hade hon redan en viktig gärning bakom sig, inom socialt arbete, utbildning, kvinnosak, fred och utrikesfrågor.

På nätet finns en liten rolig filmsnutt från riksdagens öppnande 1922, med vännerna Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm tillsammans. De kommer i god fart nerför Riksdagshusets trappa, i öronlappar, pälskrage och muff. De rör sig lätt och vigt, ser närmast fnissiga ut, som man sällan ser dessa präktiga damer på stillbild.

Kerstin Hesselgren har berättat hur hon första gången anlände till Storkyrkan och riksdagens traditionsenliga gudstjänst, men blev hejdad av polis: "Nä, inga fruntimmer här. Jo, sa jag, denna gången går det!"

Kvinnorna hade äntligen fått sin surt förvärvade rösträtt, med rätt att styra riket genom representativ demokrati. Hur stora förväntningar hade Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm på denna omvälvande politiska reform, på sina möjligheter att påverka framtiden? Skulle kvinnors erfarenheter få lov att färga politiken till slut?

Svar: De var inte blåögda. De hade rimliga förväntningar.

LÄS MER: Kvinnlig rösträtt vanns med broschyrer, inte bomber

De hämtade mycket av sin politiska näring utanför partiväsendet, inte minst från feministerna i Fogelstadgruppen.

Hesselgren och Tamm var liberaler, i politiken och i hjärtat, men de var inte partigängare. De hämtade mycket av sin politiska näring utanför partiväsendet, inte minst från feministerna i Fogelstadgruppen. De hade redan från början ett ben i parlamentet och ett ben i ”verkligheten”.

Elisabeth Tamm var rent skeptisk: ”Politiken är ett spel, avskuret från det riktiga livet”, skrev hon sorgset i tidningen Tidevarvet, några år senare.

Kerstin Hesselgren var frejdigare, mer road av riksdagens arbete, debatter och kompromisser och stannade i riksdagen i mer än tjugo år. Hon skrev 129 motioner, fler än någon annan riksdagskvinna. De flesta handlade om kvinnofrågor. De flesta motionerna avslogs, men själva beredningen av frågorna i utskotten såg Kerstin Hesselgren som folkbildning av manliga riksdagsledamöter. Allt kom ju tillbaka – från barnmorskornas löner till kvinnans rätt till statlig tjänst, aborträttigheter, barnbidrag och daghem.

Till skillnad från Elisabeth Tamm gillade Kerstin Hesselgren den grundliga demokratiska processen. Men hon visste också att allt samhällsbygge inte utgår från riksdagen. Det mesta av sitt eget stora arbete för att förbättra kvinnors villkor hade hon utfört i skolkök, på industrier, i kvinnoföreningar, fackföreningar, skolor och föreläsningssalar. Riksdagen var bara en föreläsningssal bland andra. Finare, men en bland andra. Särskilt ur kvinnosynpunkt.

När de fem första kvinnorna blev invalda i riksdagen 1921 utgjorde de knappt två procent av ledamöterna. Det skulle dröja femtio år innan de blev fler än 15 procent!

Kerstin Hesselgren har berättat hur hon första gången anlände till Storkyrkan och riksdagens traditionsenliga gudstjänst, men blev hejdad av polis: "Nä, inga fruntimmer här. Jo, sa jag, denna gången går det!"

LÄS MER: Recension: "Den besvärliga Elin Wägner" – Ulrika Knutson

Hade Kerstin Hesselgren tappat sugen om någon antytt att det skulle dröja hela 26 år innan Sverige fick sin första kvinnliga minister? Det var då nationalekonomen Karin Kock fick chansen. Efter två år blev hon utmobbad. Detsamma gällde efterträdaren Hildur Nygren. Under hela femtiotalet hade vi en enda kvinnlig minister: Ulla Lindström.

Vad hade Kerstin Hesselgren sagt om hon visste att det skulle dröja mer än femtio år innan kvinnliga väljare röstade i samma utsträckning som männen? Eller att det skulle dröja hundra år innan Sverige – kanske – fick sin första kvinnliga statsminister. Hade hon tappat sugen då?

Naturligtvis inte. Det var inte Kerstin Hesselgrens stil. Men hon var inte naiv. Hon visste att både demokratin och människors villkor inte bara avgörs i parlamentet. Inte i dag heller. Det gäller fortfarande att ha den ena foten i politiken, den andra i "verkligheten".

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.