Julen 2004 gav Silvio Berlusconi sig själv en present han länge gått och funderat på. Han lät ansiktslyfta sig, påsarna under ögonen krymptes och de slappa kinderna drogs på hollywoodskt vis bakåt mot öronen.
Operationen underströk den italienske premiärministerns symbiotiska förhållande med tv-kulturens gör-om-mig-liturgi; den som anstränger sig kan bli rik och full av framgång, vilket också var det råd Berlusconi gav Italiens arbetare häromveckan. Med en ny hårtransplantation och en känd makeup-specialist vid sin sida kämpar mannen, som förvandlade italiensk politik till tv-show, nu för att behålla regeringsmakten efter valet den 9-10 april.
Under fem år som reporter följde Mario Calabresi, numera nyhetschef på Romtidningen La Repubblica, Berlusconis väg mot den politiska makten:
- Första gången jag träffade honom sa han något som jag alltid kommer att minnas, det var ett slags marknadsföringsidé om hur politik ska bedrivas. Han sa: du måste ha solen i din ficka. Han fick människor att tro på goda tider, sänkta skatter, färre problem, mer underhållning. Let's go!
I Milano förbereds nya korruptionsrättegångar, men sannolikheten för fällande domar är liten. Sedan sin första valkampanj 1994 har Berlusconi konsekvent angripit domstolsväsendet och under tolv års tid har parlamentet och andra centrala samhällsinstitutioner befolkats med personer som är ekonomiskt beroende av mediemogulen; advokater, konsulter, tv-stjärnor. I praktiken har den man, som gett Italiens ofta smutsiga politik ett fukt- och brunkrämat ansikte, gjort sig immun och oberörbar.
Med den liberala demokratins maktdelning kraftigt försvagad och den moraliska ribban sänkt till limbonivå är det ett nytt offentligt torg som har etablerats: tv-kulturen.
- Berlusconi har kopplat ihop det vardagliga familjelivet med televisionens själva struktur och beskaffenhet, anser historikern Paul Ginsborg, författare till boken Silvio Berlusconi: television, power and patrimony. Genom hela utbudet, från nyheterna över reklamen till matprogrammen och till och med humorn, löper föreställningen om en normalitet som är vagt katolsk, väldigt hagalen, mycket självisk och oerhört konformistisk. Det finns nästan inget utrymme för alternativa idéer, för solidaritet, aktivism, avvikande åsikter eller individualism i en bemärkelse som inte är girig eller närig. Samma tendenser finns i många länder, men Italien är ett sällsynt patologiskt fall.
Italiensk tv kan beskrivas som en halvhysterisk gameshow och skillnaden är hårfin mellan de privata kanalerna och statliga RAI. Rouletterna snurrar och charmörerna charmerar och de lättklädda värdinnorna vickar på allt som kan vickas på. När tittaren tror att det inte kan få plats fler leenden i en tv-ruta kommer det tjugo till. Det är underhållning för hela familjen och inte sällan består den av förevisningar av dysfunktionella familjer eller par i behov av mediets magiska, terapeutiska krafter.
Och, inser man ganska snart, avståndet till den svenska tv-kulturen är inte överdrivet långt.
- Det är viktigt att inse att det är en smygande process, säger Paul Ginsborg. Det har inte förekommit något fascistiskt övergrepp på yttrandefriheten, men den har begränsats på det område där den verkligen betyder något, i televisionen. Tidningarna är mycket friare. På RAI 3 finns också vissa utrymmen, nästan ett slags indianreservat, där man hittar satir från vänster och nyheter som inte är politiskt skruvade.
Det har funnits populistiska drag i framtoningen - appellen direkt till folket, föraktet för de intellektuella "elitisterna" - samtidigt som Berlusconi med sin livsstil och lösmynta uttalanden markerar att han inte har en aning om hur samhällets lågavlönade lever. För honom är landet ett företag, eller borde vara det, och tv-kulturen dess skyltfönster och livsluft.
Mario Calabresi på La Repubblica är fascinerad av hur han lyckats neutralisera kritiska invändningar med solen i sin ficka:
- Han kan gå fram till folk och skaka hand och fråga om deras favoritfotbollslag; vad jobbar du med, du är ung och måste tänka på framtiden, min vision för din framtid ser ut på det här viset, med den liberala revolutionen kan du tjäna mycket mer, köpa ett hus, är det här din flickvän, vad söt hon är, hur mår du, med min regering får ni råd att gifta er och ha tre barn och ett vackert hus. En äldre kollega till mig sa att det förmodligen krävs att vi dricker Berlusconi till sista droppen för att få motståndskraft mot giftet. Jag tror att också folk som röstat på honom nu inser att han tänkte mest på sig själv, på sina vänner, på sina egna affärer.
Det råder nolltillväxt och hög inflation, Italien satsar mindre än andra EU-länder på forskning. Arbetslösheten är dubbelt så hög som i Sverige, välfärdsstaten har krympt. Av realityshowen har det blivit reality.
- Det italienska tv-systemet kontrolleras helt av politikerna, säger Calabresi. Det är förfärligt. Om du visar sympati för regeringens åsikter ger det dig fördelar. Politiseringen av tv är inte Berlusconis påfund, men under tio års tid har han kunnat styra det här landets agenda. Han identifierar ett problem genom sina medier och erbjuder sig sedan att komma med lösningen.
Runt nyhetsprogrammen har kanalerna fyllts med förströelse.
- Baktanken har varit att ge människor distraktion. Det är en invasion. Allt är tyst, i tv-programmen märks inga samhällsproblem. Berlusconi har förgiftat inte bara vår livsstil utan hela vårt samhällsklimat.
RAI:s tv-hus ligger i ett bostadskvarter på en höjd i nordvästra Rom, vinklade längor i orange med långa korridorer och den sedvanliga pappersoordningen på skrivbord och golv. Milena Gabanelli är erfaren reporter och programledare för det avvikande samhällsmagasinet Report och överraskar med att berätta att alla i redaktionen är frilansar med ettårskontrakt.
Gabanelli har blivit stämd på 30 miljoner euro av ett järnvägsbolag efter avslöjanden om säkerhetsbrister. På grund av programmens ifrågasättande innehåll - de har bland annat tagit upp copyright, privatiseringen av statliga företag, statsskulden och EU:s jordbrukspolitik - ligger sammanlagt fjorton stämningar på hennes bord.
- Jag ägnar alldeles för mycket tid åt diskussioner med advokater, men jag har aldrig blivit censurerad. Det är en internationell trend att hantera information på ett väldigt lättsamt sätt, där åsikter görs till sanning och man aldrig får fakta presenterade för sig. Den person som är bra på att prata får genomslag. Vi får aldrig några belägg eller bevis. Men ingen hindrar journalister från att undersöka hur det kommer sig att när det byggs motorvägar eller tunnlar blir slutnotan alltid dubbelt så hög som i kontraktet.
Det verkliga bekymret med journalistiken finns hos journalisterna själva, hävdar Milena Gabanelli.
- RAI har 1 400 journalister anställda och allihop säger att detta är en hemsk tid, vi kan inte göra vårt jobb eftersom Berlusconi kontrollerar allt.
Jag arbetar med tio människor som inte har någon på sina axlar. Kan vi göra det, kan andra. Jag vill inte generalisera, men majoriteten av de italienska journalisterna anstränger sig inte. De vill inte ta några personliga risker ens om ämnet är viktigt. De säger: inshallah, vi kan inte göra något. Alla yttre tecken tyder på att Berlusconi är en förfärlig person, men han lyckas bara om vi inte kämpar.
Gabanelli menar att den förra regeringen missade möjligheten att stifta lagar som kunde begränsa Berlusconis makt.
- Det är normalt för en tjuv att stjäla. Om du låter dörren stå öppen kommer tjuven att gå in och sno dina saker. Ligger problemet hos tjuven eller hos den som lämnar dörren öppen? Om du inte kan stänga dörren måste du åtminstone göra livet svårt för tjuven.
Trots att Berlusconi nu är 69 år är det nödvändigt för honom att stanna i politiken; som oppositionsledare skulle han kunna erbjuda uppgörelser med majoriteten, blockera lagar och behålla sin immunitet. Vinner han valet kan han göra sin ministerpost mer presidentlik och totalitär. Viktigast för honom är enligt Mario Calabresi att kunna lämna över affärsverksamheten intakt till sina arvingar.
Paul Ginsborg är inne på samma linje:
- Han kan inte dra sig tillbaka, han kommer att fortsätta även i opposition. Det är hans enda garanti mot de nya rättegångar som han kommer att ställas inför. Det slutar aldrig. Han slåss för sitt liv.
