Skyttegraven är lerig, i bakgrunden sträcker det sönderbombade slagfältet ut sig som en nedblodad grushög. Mitt emot den tyska krigsfången som är sårad står hans dödsfiende och fångväktare, en engelsk soldat. De är båda lika slitna och smutsiga. Tysken tänder hans cigarett med sin, deras händer möts, båda tittar koncentrerat på röken och elden. Snart är de fiender igen, men inte nu.
Motivet på soldater som förbrödras över en cigarett är vanligt. Inte konstigt, bilden är en mycket mer hoppfull symbol än alla vita duvor i världen. Nationer och arméer kan ligga i krig, på slagfältet, utanför generaler och makthavares blick, har det genom historien ändå slutits små privatfreder. Japaner från den kejserliga armen och sovjetryssar, amerikaner och nazistiska Wehrmacht-soldater, alla fångade i ett närmast sensuellt ögonblick. Två män i olika uniformer, enade över tobakens lugnande kraft.
Sådan är cigaretten. En lönndörr ut ur tiden och rummet, in till ett ögonblick av tillfällig frihet. När rökförbudet på uteserveringar träder i kraft på måndag stänger regeringen medvetet igen den. Moralism kallar vissa det, och det är förstås en aspekt. I Islamiska staten, den mest moraldrivna stat som existerat modern tid, utfärdades drakoniska straff för rökning precis som för andra berusningsmedel. I befriade irakiska områden har rökning därför blivit en symbol för frihet. Man samlas i grupper, röker cigaretter, bolmar shisha och pekar finger åt Abu Bakr al-Baghdadi som inte kan styra över deras liv längre.
Där, utanför tid och rum, ska vi samlas i små grupper i stora moln av rök och peka finger åt socialminister Lena Hallengren.
Men i Sverige? Ett av världens mest sekulära länder? Där handlar det om samhällsnyttan. Produktiviteten. Ta för all del en paus, medborgare, men inte genom att dra ned cancerogena gaser i lungorna i grupp ihop med andra lönsamhetssyndare. Röken gör dig sämre på jobbet, din sjukhusräkning blir högre. Ät en morot i tystnad, jogga på tomma gator, meditera. Överlev alla, dö sedan ensam, tyna tyst bort i en torr hudhög i en lägenhet sparsamt uppvaktad av äldreomsorgen.
Det blir helt klart bättre siffror, om staten Sverige en gång ska göra bokslut. Men de många liven som levs blir tommare. Åtminstone för alla de som i sina egna små vardagskrig vill lämna allt en liten stund. Låta röken sakta ringla ur munnen på en uteservering över en kopp kaffe på Cigarren och slå sig i slang med någon chilensk musiker. Skänka bort en cigarett till den romska tiggaren när hon frågar. Pröva lyckan och fråga den söta tjejen efter en tändare på uteserveringen. Blossa ihop med nattens andra syndare utanför krogen när den stänger, i en stelfrusen väntan på att någon ska ropa ”efterfest!”.
Eller som jag, som aldrig lärde mig att röka, men alltid haft vett nog att umgås med de som gör det – stå bredvid. För det är aldrig i baren eller vardagsrummet, alltid under köksfläkten och i rökpausen som det händer. När vakterna på måndag börjar avvisa dem till något blåsigt hörn på behörigt avstånd från produktivitetens folk. Då följer också jag efter, om det så innebär att jag måste börja lära mig röka på kuppen.
Där, utanför tid och rum, ska vi samlas i små grupper i stora moln av rök och peka finger åt socialminister Lena Hallengren.
