Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Göteborg krackelerar. På några decennier har vi byggt en värld av osynliga murar. Staden faller isär, skriver GP:s Mattias Hagberg.

Rätten till en möjlig framtid ska även finnas i Biskopsgården

En delad stad: I Biskopsgården hart de ungas drömmar begränsats till nästan ingenting. Ett jobb, en fritidsgård, en möjlighet att ta sig utanför området – om man törs.

Segregation handlar om mer är jobb och välfärd. Segregation är också en fråga om själva stadsrummet. Det behövs en radikal stadsbyggnadspolitik för att unga ska kunna drömma om en framtid i Göteborg, skriver Mattias Hagberg.

För något år sedan satt jag i en nedgången lokal i Biskopsgården och pratade med några unga män från området. Vi talade om allt det där som rörde sig i deras värld, om problem och möjligheter, om framtid och dåtid. Allra helst pratade de om Biskopsgården. De sa att de var stolta över sitt område. Att detta var deras hem. Att de kände sig trygga här. Men också att de var arga och ledsna för att alla utanför Biskopsgården såg ner på området. 

– Alla pratar skit om Biskopsgården. Det är bara när det är skottlossning som media kommer hit. Aldrig när det händer något bra, sa en av killarna. 

– Om jag någon gång är inne i stan säger jag aldrig att jag är från Biskopsgården. Jag ljuger, sa en annan. 

Stolthet blandades med skam. Skam med rädsla. Gång på gång fick jag intyga att alla var anonyma för mig. Om jag någon gång skrev något från mötet skulle jag inte använda deras namn. Oron var påtaglig. De kände uppenbarligen att ett felplacerat ord kunde leda till problem. Det gällde att ligga lågt. Det gällde att inte sticka ut. Visst, de kände sig trygga i Biskopsgården, men också rädda. 

Jag frågade hur ofta de lämnade Biskopsgården. Hur ofta de åkte någon annanstans? Men de svarade knappt. 

– Vart ska vi åka? 

Det var det enda de sa.  

Jag frågade vad de drömde om. Vilka önskningar de hade för framtiden. 

– Ett jobb, sa en. 

– En fritidsgård, sa en annan. 

Jag tittade på dem. En fritidsgård? Killarna var ju alla i tjugoårsåldern. Ville de verkligen hänga på en fritidsgård?

– Var ska vi annars vara, blev svaret. 

Jag tänker ofta på det där samtalet. För mig har orden som föll den kvällen blivit en tydlig bild av de djupa orättvisor som präglar Göteborg – och många andra svenska städer för den delen. 

På några decennier har vi byggt en värld av osynliga murar. Göteborg faller isär. 
Ett av de bästa sätten att få syn på denna djupa splittring är att fråga unga människor vad de drömmer om. Hur deras horisont ser ut. Vilka möjligheter de tror att just deras liv innehåller. 

För snart trettio år sedan reste Janne Josefsson mellan Örgryte och Biskopsgården i ett numera klassiskt reportage. I På rätt sida älven ställde han en enkel fråga till unga människor i de båda stadsdelarna: Vad vill ni bli när ni blir stora? Svaren sa allt om det svenska klassamhället vid åttiotalets mitt. I Biskopsgården såg ungarna sig som knegare. De skulle jobba, precis som sina föräldrar. I Örgryte såg de unga sig själva som framtida makthavare. 

Skillnaden mellan då och nu är bråddjup. I Örgryte och andra välbärgade områden finns fortfarande samma tillförsikt som då. Men i Biskopsgården finns en begynnande desperation. Drömmarna har begränsats till nästan ingenting. Ett jobb, en fritidsgård, en möjlighet att ta sig utanför området – om man törs. 

Så ser segregationen ut. Den är förlorade drömmar. 

Forskarna använder ibland ett målande ord för att beskriva unga människors känsla för sin framtid, de talar om möjlighetshorisont. Det är ett vackert ord som i ett enda slag fångar vad allt detta handlar om – möjligheten att föreställa sig sin framtid som ett mål som hägrar vid horisonten. 

Men vilka ord ska vi använda för dem som knappt vågar drömma? För de unga människor som inte tillåts hoppas på mer än en fritidsgård? För killarna som jag snackade med som inte ser en horisont utan en mur? 
Var finns den där muren? 

I våra sinnen? 

Ja, där existerar den, men också i den fysiska verkligheten. 

Jag tror att det är dags att vi talar om segregationen som något mer än bara en fråga om jobb och välfärd. Segregation är också en fråga om själva stadsrummet. Det handlar till syvende och sist om en stadsmiljö som diskriminerar. 

Den kanadensiska statsvetaren Margaret Kohn har uttryckt denna insikt på ett tydligt sätt. I boken Radical Space skriver hon: Rummet påverkar hur individer och grupper uppfattar sin plats i tingens ordning. Den rumsliga ordningen naturaliserar sociala relationer genom att förvandla tillfälliga former till ett bestående landskap som förefaller oföränderligt. 

Eller, annorlunda uttryckt, segregationen framstår som något naturligt, som ett givet resultat av krafter bortom vår kontroll. Herregud, husen står ju där de står. Spårvagnarna går där de går. Vad kan vi göra åt det? 

Eller, ännu mer konkret, som de unga männen i början av den här texten säger: Vart ska vi åka? 

I den lokala socialdemokratiska mytologin är Göran Johansson en problematisk, men hyllad gestalt. Det heter att han, med hårda nypor, räddade Göteborg från undergång när varven gick i graven. Genom otaliga byggprojekt påbörjade han förvandlingen av Göteborg till en postindustriell stad med siktet inställt på kunskapsproduktion och turism. 
Det var en omfattande och bitvis imponerande omvandling av staden. Men den hade ett högt pris: gentrifiering, privatisering och segregation. Det främsta målet var inte längre att bygga bort orättvisor. Nej, nu skulle Göteborg först och främst locka till sig kapital, kunskap och spännande människor. Det var den nyliberala drömmen i socialdemokratisk förpackning. Tanken var enkel och förförisk: Om stan som helhet bara satsar lite mer på de redan lyckligt lottade skulle de mindre lyckligt lottade dras med av bara farten. 
Alltså omdefinierade politikerna allmännyttans uppdrag och målet för gestaltningen av staden. Göteborg skulle i första hand bli attraktivt, inte jämlikt. Den tilltagande segregationen fick bli ett senare problem.

Nu har Ann-Sofie Hermansson, Göran Johanssons protegé, axlat det otacksamma uppdraget som Göteborgs frontpolitiker. Hon har flera gånger deklarerat att hon vill se ett bättre och rättvisare Göteborg. I en debattartikel skrev hon nyligen att hon vill etablera en tät dialog med folk i hela staden och att hon vill bedriva en aktiv och ödmjuk kommunpolitik. Enligt Ann-Sofie Hermansson behöver Göteborg ny energi. 
Men Göteborg behöver mer än samtal och möten. Stan behöver en radikal politik för stadsbyggnad. 

I den amerikanska debatten kring segregation och exkludering har det länge varit populärt att prata om rätten till staden eller om spatial rättvisa. Det vill säga att själva tillgången till stadsrummet, den fysiska miljön, är en viktig förklaring till orättvisor.
För att bryta segregation räcker det inte med medborgerliga rättigheter, erkännande och ekonomisk omfördelning. Nej, även det rummet måste utjämnas. 

I praktiken betyder detta en omfattande omgestaltning av Göteborg. Först då faller stans murar på riktigt. Frågan är bara om Ann-Sofie Hermansson och kommunen vågar sätta rätten till staden framför allt annat. 

Läs också:

Idag börjar vår nya satsning på Göteborg

Göteborg är en stad som glider isär och det blir bara värre

Bakom skuggorna 

Tack alla ni som redan hört av er!

Pussel motverkar segregationen i Borås

Trångboddhet ger sämre betyg

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.