Shirin Ebadi är envis. Det framgår tydligt för den som läser hennes bok Mitt Iran, som just kommit ut på svenska. När den skulle ges ut i USA blev det först kalla handen på grund av handelsembargot mot Iran. Då tog hon strid med de amerikanska myndigheterna och vann, påpekade att de ägnade sig åt censur.
Nu sitter hon i ett rum på hotellet vid bokmässan, en kort kvinna med grånat, kortklippt hår och svart dräkt. Flera språk är i omlopp. Shirin Ebadi får frågorna på engelska, men vill uttrycka sig på sitt eget språk. Så hon svarar på farsi. Och tolken Noor Nael översätter till norska - eftersom det inte gått att uppbringa någon svensk med lika smidigt samspel.
Det klickar från bordet när Shirin Ebadi trummar med naglarna för att ge eftertryck åt orden. Som när hon säger att de amerikanska medierna ägnar sig åt beräknande hjärntvätt, exempelvis genom att ständigt måla en svart bild av islam för att rättfärdiga krig i Mellanöstern. Eller när hon kritiserar sitt hemlands lagar som säger att en kvinna är värd hälften så mycket som en man.
- Det är inte första gången jag säger dessa saker. Det är därför myndigheterna inte tycker om mig, vare sig i Iran eller i USA, svarar hon på frågan om vad hon tror att hennes närvaro på en bokmässa för det fria ordet kommer att få för konsekvenser för henne hemma i Teheran.
- Det är på grund av att vi inte har yttrandefrihet som jag sattes i fängelse. Det är på grund av att vi inte har yttrandefrihet som jag alltid blir hotad. Det jag har försökt kämpa mest för under mitt liv är att få yttrandefrihet.
Hon växte upp i nordvästra Iran i en familj där flickor och pojkar behandlades lika. Redan som liten tog hon parti för den som blev slagen och åkte själv på stryk för att hon gick emellan. Hon beskriver det som att hon förälskade sig i rättvisan.
- Den känslan förde mig till juridikstudier på universitetet och den känslan vägleder mig nu när jag arbetar.
Hon blev Irans första domare, men degraderades efter revolutionen till skrivbordsjobb. En avgörande händelse för hennes framtida vägval var när hennes svåger avrättades i slutet på 80-talet, sedan han suttit fängslad i sju år för att ha sålt politiska tidningar.
Hon började strida som advokat för människor som fallit offer för regimens förtryck. Främst har hon engagerat sig för barns och kvinnors rättigheter. Under arbetet har hon funnit sitt eget namn på regeringens dödslistor.
- Rädsla är en instinkt precis som hunger. Och visst är jag rädd. Men under många år när jag varit i denna situation har jag lärt mig att övervinna rädslan.
För att förstå hur det går till måste man leva i dödsfara i femton år, säger Shirin Ebadi med ett snett leende.
- De personer som hotar mig, de som vill döda mig och de som satte mig i fängelse, de hade alla ett mål. De ville tysta mig. Men om jag inte säger något, då har jag hjälpt mina fiender. Oavsett vilken situation som uppstår så vill jag inte hjälpa mina fiender. Till detta ska läggas att jag är muslim och tror på Gud vilket ger mig krafter.
Shirin Ebadi målar upp bilden av en människa ombord på en båt som sjunker på öppet hav.
- Det enda hon kan göra är att simma. Om hon för en enda sekund mister hoppet eller blir sliten och trött, då drunknar hon. Jag och mitt land är i en liknande situation. Vi måste gå framåt. Jag tillåter mig inte att tvivla eller förlora hoppet.
