Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Deltagare från tv-serien "RuPaul's drag race" på MTV Awards på Madison square garden år 2016. Bild: Chris Pizzello

Maria Ramnehill: Queerbuskisen behöver inte vara bra konst

Inom hbtq-världen firas begreppet "camp" där överdrifter och trams spelar en central roll. Maria Ramnehill menar att konstnärlig kvalitet inte är huvudsaken i konst riktad mot hbtq-personer.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Inget får mig att känna mig mer som en misslyckad hbtq-person än RuPauls dragrace. Jag förstår helt enkelt inte fascinationen inför det faktum att en man kan se ut som en serietidningsversion av en kvinna samtidigt som han försöker sälja körsbärspaj på New Yorks gator, mima till någon bortglömd musikallåt eller klättra uppför en strippstång.

Drag är förmodligen den perfekta estetiken för det postmoderna samhället: allt handlar om att vara så överdriven och övertydlig som möjligt.

Kanske är det för att jag är transperson, men det är helt enkelt ingen nyhet för mig att utseendet inte är allt. Drag är förmodligen den perfekta estetiken för det postmoderna samhället: allt handlar om att vara så överdriven och övertydlig som möjligt. Allt är satt inom citationstecken, det viktiga är hur något ser ut att vara, inte vad det är: allt är sken.

LÄS MER: Ärligt men fördomsfullt om trans

Dragkings, dragqueens och allt som är camp är förstås en essentiell del av västerländsk hbtq-kultur, men det är bara inte min grej. Jag förstår helt enkelt inte det roliga i en titel som Antiffa Vänsterfittas ”Vem ska knulla pappa?”. Eller Bitte Anderssons film ”Dyke hard” (2014), om ett lesbiskt rockband som ska delta i en musiktävling samtidigt som en mystisk miljonär försöker stoppa dem med en armé av ninjor, cyborger och roller derby-tjejer. Allt avslutas med en utopisk karnevalsyra. Visst, det är meningen att vara b-film, smak och etikett har inte med saken att göra. Men för mig känns det mest som queerbuskis.

Poängen med queerbuskis är att det ska vara för mycket: för överdrivet och ekivokt, för mycket överspel och för mycket trams, samtidigt som man utmanar alla sanningar om kön och sexualitet som tas för givna i vardagen. För mig som föddes i den ironiska generationen och representerar två av de fyra bokstäverna i hbtq borde väl det passa mig som handsken på handen. Är jag humorlös, eller bara allt för seriös?

Författaren Susan Sontag skrev på sextiotalet en essä om fenomenet ”camp”. Camp är vulgärt och för mycket. Yta framför innehåll, artificiellt framför naturligt. Det är upplösning av värdehierarkier, estetiska och moraliska. Lekfullt men allvarligt menat.

När jag ser musikalen ”Stön från Duvemåla” under Reclaim Pride i Göteborg är lokalen full av andra skrattande hbtq-personer. Det handlar om Greta som letar efter en feministisk man, men träffar i stället Hans. En sång är allt som behövs för att övertyga Hans och Greta om att komma ut och frigöra sig från obligatorisk heterosexualitet och normativa könsuttryck. Avslutningen är lika utopiskt yvig som i ”Dyke hard”, ingen är straight. Låter det fånigt? Det är meningen.

Den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin skrev om den medeltida karnevalen och det folkliga skrattet i ”Rabelais och skrattets historia”. Till skillnad från satirens kalla intellektuella skratt och det rena underhållningsskrattet, menade han att det folkliga skrattet var livsbejakande, öppet och utopiskt. Karnevalen avvisar allt som tagits för givet som naturligt, om det så är kön, sexualitet och makthierarkier, eller god smak, estetiskt och moraliskt. Framförallt är den kollektiv, den bygger mer på deltagande än konsumtion.

LÄS MER: Har transpersonerna blivit för många, Hanne Kjöller?

För det är inte bara vad som händer på scenen som spelar roll. Det spelar roll att publiken sitter där den sitter, om det finns kontakt mellan scen och publik. Det är därför avfilmad teater bara är en skugga av det verk som sker i en fullsatt salong. Det är därför en teaterföreställning aldrig är den andra lik, för att publikens reaktioner, tystnad, skratt, om vi skruvar oss i sätet eller kanske till och med lämnar salongen, påverkar det som händer på scenen och hur resten av publiken upplever det.

Om skrattet i straight buskis är ett skratt som säger ”ja, så är det”, som bevarar hierarkier och normalitet, så är skrattet i queerbuskisen ett helt annat: det är ett skratt som säger ”ja, så kan det bli!”

Och det som kan hända en tråkig och seriös kritiker när hon ser ”Stön från Duvemåla” är att av alla individer i rummet skapas ett kollektiv. Allt som anses normalt och önskvärt i den straighta världen försvinner. Kroppar och handlingar som i den vanliga världen är för mycket – för sexuella, för konstiga, för avvikande – blir norm. För en stund är utopin verklighet. Om skrattet i straight buskis är ett skratt som säger ”ja, så är det”, som bevarar hierarkier och normalitet, så är skrattet i queerbuskisen ett helt annat: det är ett skratt som säger ”ja, så kan det bli!”

Det är inte bara en estetisk hållning, det är en nödvändig livshållning i en värld som fortfarande kämpar med acceptans av allt utom de mest normativa hbtq-praktikerna. En utopisk gemenskap utan smakhierarkier där varje kvinna är lesbisk i hjärtat, det konstiga är det normala och alla andra är avvikarna. Det behöver inte vara ”bra konst” i någon konventionell mening. Det är, när jag tänker efter, inte ens intressant om det är bra eller dåligt. Jag behöver inte gilla det, men jag förstår. Det är frigörande, helt enkelt.