Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Manusförfattaren Lena Waithe och regissören Melina Matsoukas tar sig an roadmovie-genren i
Manusförfattaren Lena Waithe och regissören Melina Matsoukas tar sig an roadmovie-genren i "Queen & Slim". Bild: Photo Credit: Andre D. Wagner/Un

"Queen & Slim" sätter svarta erfarenheter i fokus

Den första afroamerikanska kvinnan att vinna en Emmy för bästa humormanus. Och regissören som vill utmana status quo och skildra den svarta erfarenheten på ett nytt sätt. Tillsammans har de gjort en av årets vackraste och argaste filmer.
– Svarta människors enda referenser är vita. Vi har inget val förutom att basera dem på vita arketyper, säger manusförfattaren Lena Waithe, när GP träffar duon bakom "Queen & Slim" i London.

”Nå, är det inte de svarta Bonnie & Clyde?”, skrockar rollfiguren uncle Earl när filmens huvudkaraktärer Jodie Turner-Smiths Queen och Daniel Kaluuyas Slim kliver in i hans slitna New Orleans-hus. Dit har de flytt efter att en oskyldig Tinderdate slutar med att de blir stoppade av en hotfull polis. När Queen ifrågasätter varför Slim från ingenstans anhålls skjuts hon i låret, varpå Slim avlossar ett dödande skott i självförsvar. Plötsligt är det omaka paret efterlysta och på rymmen.

En uppenbart jetlaggad Lena Waithe sitter framför mig på The Soho Hotel i London. Hon placerar 6 eller 7 (!) sockerbitar i sitt kaffe – och jag vet inte om det har med sockerhalten att göra men sen går det undan rejält när hon förklarar att hon la in Bonnie & Clyde-repliken i manuset eftersom det var något som uncle Earl, en på många sätt simpel karaktär, skulle säga. Samtidigt menar Waithe att det också är ett statement.

– Vi gillar inte när folk jämför vår film med ”Bonnie & Clyde”, för det är inte vad den är. Queen blir också irriterad när uncle Earl säger så. För svarta människors enda referenser är vita. Vi har inget val förutom att basera det på en vit arketyp. Om uncle Earl ser en man och en kvinna som flyr från polisen är hans enda referenspunkter vita kriminella. Och det är en grej som jag tror svarta gör, vi säger ”svarta versionen” av saker och ting.

Klassisk genre

Tillsammans med parhästen och regissören Melina Matsoukas tar Lena Waithe en av de mest ursprungliga av Hollywoodgenrer – älskare på flykt-dramat, eller roadmovien om du vill – och påminner oss om hur stort privilegium som genomsyrar klassiker som "Bonnie & Clyde", "Thelma & Louise", "Butch Cassidy och Sundance Kid" och Terrence Malicks "Badlands". De exponerar publiken för ångesten av att bli stoppad på vägen till ljudet av polissirener. Som vit är det svårt att relatera till huvudfigurerna här fullt ut – de vita är etablissemanget, skurkarna – vilket skapar en förvirring som leder till den sortens förenklade jämförelser som Waithe låter uncle Earl artikulera i filmen.

Det finns överhuvudtaget ingen Hollywoodsk trollglans i Matsoukas och Waithes film. Även om den är mer mångfacetterad med inslag av magisk realism och proteströrelser. Incidenten med polisen fångas också på film och en politisk proteströrelse för att backa paret på rymmen sätts i rullning.

"Queen & Slim" är Melina Matsoukas första långfilm, men man får ta ordet ”debut” med en nypa salt. När det kommer till att bygga världar på skärmar är den 39-åriga Melina Matsoukas en veteran. Som regissör har hennes musikvideor för artister som Beyoncé, Rihanna, Whitney Houston, Snoop Dogg och Solange så många Youtube-klick att halva kanalen skulle försvinna om de plockades bort. Och den som är bekant med Beyoncés ”Formation”-video från 2016 känner igen sättet som den svarta erfarenheten inbäddas djupt i ”Queen & Slim”. Bildruta efter bildruta pyr av majestätisk svarthet. Om ”Formation” hamnar överst när man googlar ”oursäktande svarthet” så är ”Queen & Slim” dess filmiska motsvarighet. Den utspelas i samma universum: full av sunkhak, skjutglada bensinmacksbiträden och griniga bilmekaniker. Den ståtliga regissören med de höga kindbenen, vars hela aura skriker New York, konstaterar att hon behandlar varje projekt som om det vore en doktorsavhandling:

– Jag kastar mig in i historien, det visuella, ljudet och smaken som tillhör en viss tid och plats. Musikvideor var det bästa sättet att lära sig. Jag tror också djupt på den mäktiga filmskapande aspekten av musikvideor. Väldigt nedvärderade som en autentisk form av filmskapande. Som regissör är de extremt utmanande att få till på ett storslaget sätt.

Apropå utmaningar, ”Queen & Slim” är radikalt politisk men samtidigt vildsint underhållande.

Hur lyckas man med den kombinationen?

– Det är mitt mål i livet. Att skapa konst som skjuter vårt narrativ framåt och utmanar status quo, som skapar en dialog och förhoppningsvis nån sorts förändring. Men där du samtidigt kan luta dig tillbaka och njuta av vad som borde vara en vacker bit film.

Hon fortsätter:

– Den politiseras bara genom att representera de orepresenterade. Särskilt när man pratar om en svart kärlekshistoria som inte syns så ofta. Den systematiska rasismen i vårt samhälle, maktstrukturerna, utgör liksom bara bakgrunden för att sporra den här vackra kärlekshistorien. Det är faktiskt vad som för de här människorna samman.

Komplext persongalleri

Till skillnad från uncle Earl såg inte skådespelaren Daniel Kaluuya en ”svart version” av något redan etablerat när han läste Waithes manus. Men han är inte heller någon enkel figur, tvärtom. Kaluuya överraskades av en berättelse som han aldrig sett eller inte ens kunde föreställa sig. Han var samtidigt ett stort fan av Matsoukas musikvideor och seriepärlan ”Insecure”, som hon regisserat flera avsnitt av. När han fick reda på att Matsoukas skulle sitta i regissörsstolen ville han verkligen se hennes vision. När jag träffar den Oscarsnominerade Kaluuya på samma hotell en stund senare stryker han med bred brittisk dialekt under att det framför allt är Matsoukas och Tat Radcliffes foto som får filmen att sticka ut i genren.

– Många filmfotografer har svårt för att filma mörk hy, och känna till att man kan använda den som en stämning och göra det filmiskt i motsats till att bara ljussätta den så att folk ser. Du vet, låt oss använda färgen, på samma sätt som vi använder andra hudtoner. Den tanken och det hänsynstagandet gör det hela väldigt fräscht. Jag kände samma vibbar när jag såg ”Insecure”, i vissa klubbscener. I vanliga fall placeras vissa mörkhyade rollfigurer i bakgrunden, men i ”Insecure” lägger Melina på något blåaktigt och det är så snyggt på huden.

Skådespelarna Daniel Kaluuya (Slim) och Jodie Turner-Smith (Queen) tillsammans med regissören Melina Matsoukas och manusförfattaren Lena Waithe. Bild: Chris Pizzello
Skådespelarna Daniel Kaluuya (Slim) och Jodie Turner-Smith (Queen) tillsammans med regissören Melina Matsoukas och manusförfattaren Lena Waithe. Bild: Chris Pizzello

Lena Waithe blev historisk 2017 när hon som första afroamerikanska kvinna vann en Emmy för bästa komedimanus. Priset fick hon för ett avsnitt av serien ”Master of none”, som baseras på hennes erfarenhet av att komma ut som lesbisk. Mitt bland all rädsla, allt blod och all eländig hjärtesorg finns det också en stor dos humor i ”Queen & Slim”. Men Waithe poängterar att hon aldrig försökte vara lustig när hon skrev manuset.

– Humor bör födas ur karaktären. Om jag skulle placera in skämt skulle det kännas krystat. Det handlade mer om hur vi pratar. Hur snackar svarta? Vad skulle den här personen göra här, vad skulle hända?

Kan du ge ett exempel på det?

– Den stora snubben som blir påkörd av Queen och Slim och ramlar omkull, man skulle kunna hävda att han borde bli fly förbannad och utbrista: ”Herregud, mitt knä, det blöder!”. Men det här är bara en snubbe som är upprymd av dem och som du absolut skulle kunna träffa på vilken gata som helst i vilken stad som helst i Amerika. Det här är det närmsta han kommer att komma deras historia. Jag tror inte ens att han vill gå med i proteströrelsen för att stödja dem, men han blir upprymd av att stöta på dem.

Hon utvecklar:

– Jag vill att alla karaktärer som Queen och Slim möter på sin resa ska representera bitar av Amerika och världen. Någon som är förbannad på proteströrelsen, någon som är upprymd av den, någon som är inspirerad av den, någon som vill härma den, någon som vill skydda den. Vi har alla olika åsikter. Jag fann humor i de där människorna, organiskt.

Jag vill att alla karaktärer som Queen och Slim möter på sin resa ska representera bitar av Amerika och världen

Att prata med det här radarparet är lite som att sitta framför en speedad version av ett av de gamla gifta par som gestaltas i den romantiska komedin ”När Harry mötte Sally”. De avslutar konstant varandras meningar och hummar instämmande när den andra pratar:

– Manuset faller inte in i en viss kategori, hugger Matsoukas in. Det är inte ett drama, inte en romantisk komedi, ingen skräckfilm och inte bara en kärlekshistoria. Den skiftar och svänger hela tiden. Det är så vi måste navigera genom livet, det är ett bevis för svart motståndskraft. Vi använder humorn som en överlevnadstaktik. I traumatiska tider hittar vi ett sätt att glädjas och skratta och fira och älska.

Att fånga den där glädjen i livet även när du jagas av snuten manifesteras aldrig lika snyggt som i filmens allra mest drömska scen, när Queen och Slim stannat till intill en prunkande hästhage. Slim har aldrig ridit förr. Men han tvekar inte att kliva över staketet och hoppa upp på hästen som står på andra sidan, att ta tillfället i akt att jaga friheten och visa att han minsann inte är kriminell. Det är en stund av lindring och anknytning.

– Vi får väldigt intressanta reaktioner ibland med den scenen, i synnerhet från svarta biobesökare, säger Waithe. ”Vad i helvete gör de? Tillbaka in i bilen med er!”

Oväntad paus

Men i stället för att lyda publiken står paret lugnt kvar. ”Min farbror brukade ta med mig och rida när jag var barn”, berättar Queen samtidigt som hon ömt stryker hästens man. ”Han sa till mig att inget skrämmer en vit man mer än att se en svart man på en häst.” ”Varför?”, undrar Slim förvånat. ”För att de måste se upp på honom”, svarar hon. Scenen föddes ur en konversation som Lena Waithe själv haft med en man i hennes liv.

– Han sa exakt de orden. Det var för åratal sen, men jag glömde det aldrig.

Matsoukas hade också en personlig anknytning till scenen i fråga via sin morfar Carlos, en afrokubansk cowboy med en rodeo i Bronx – och som hade ett program för att få bort ungar från gatan genom att rida.

– Om man tittar på amerikansk historia, eftersom svarta skrivits ut ur den vilda västern så har jag alltid knutit an extra mycket till bilden som föreställer den urbana cowboyen. Jag valde en vit häst till scenen för min morfar hade en vit häst som hette Santiago.

Ännu en koppling till en av de starkaste scenerna i filmen går att dra till den New York-baserade konstnären Kehinde Wiley, som porträtterar afroamerikaner i heroiska poser och ofta praktfullt placerar svarta människor på hästar. Det märks att Lena Waithe också är extra förtjust i scenen, och hon tackar mig för att jag nämner den.

– Oavsett om min publik fattar det direkt eller inte vill jag liksom köra det i deras ansikten och säga: Vi kan också vara på hästar. Vi kan också känna oss mäktiga, vi kan också bli sedda upp till.

LÄS MER: Recension: "Queen & Slim"

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.