Maria Georgieva: "Putin anklagar dig för spioneri men du är min vän”

Kära Vanja.

Jag hoppas att du är ute ur karantänen, och under de stunder du får lämna cellen kan känna av vårbrisen, och värmen mot din kind. Snart blommar syrenerna i Moskva.

Enligt ryska övervakare ska du ha tillgång till fängelsebiblioteket, och läsa krigskorrespondenten Vasilij Grossmans klassiker “Liv och öde". Grossman upplevde slaget i Stalingrad och skriver om vardagen bakom andra världskrigets östfront, och drar paralleller mellan nazism och kommunism. Det är ironiskt att du fått tag på just den boken i Lefortovo eftersom romanen var förbjuden under Sovjettiden.

Förlåt, Vanja. Jag skriver lite i gåtor (hoppas brevet passerar censuren), för att skicka några ögonblick från när din journalistiska nyfikenhet sammanflätas med din kärlek till Ryssland.

Du vill rapportera om andra människor, kanske blir du obekväm nu när allt handlar om dig.

Du är inte en spion. Du är min vän, och tillhör en hängiven klick av ryska och utländska reportrar som älskar att rapportera från Ryssland

Jag var i Ryssland på heltid i nästan sju år, och minns när vi träffades första gången. Du skrattade, och vi förenades i att våra föräldrar hade lämnat öst för väst. Dina föräldrar var rysktalande från Sovjetunionen och du föddes bara några månader före Sovjets fall.

Du är inte en spion. Du är min vän, och tillhör en hängiven klick av ryska och utländska reportrar som älskar att rapportera från Ryssland. En generation av korrespondenter som trodde att vi hade kommit för sent. Men så var det inte. En tid när villkorad frihet mötte ovisshet och frustration, eftersom allt kunde förändras i ett andetag. Samtidigt granskade vi makten, och försökte berätta om det vi såg framför oss. Om hur Vladimir Putins repressiva politik påverkade det ryska samhället, miljön och journalistiken. Länge levde vi i en parallell verklighet i Moskva, och såg säkerhetstjänsterna stärka greppet om landets institutioner. Motsägelserna påverkade journalistiken, och i synnerhet våra ryska kollegors vardag.

Vi följde också oppositionspolitikern Aleksej Navalnyjs uppgång och fall på nära håll när han fick ut tiotusentals på landets gator i några av de största protesterna sedan Putin återtog presidentmakten.

Moskva tror inte på tårar, och släpper inte heller taget. Det förstår du bättre än de flesta. Som Moskvakorrespondent är man ute på långa resor, och när vi återvände utbytte vi ofta erfarenheter, bland annat om hur FSB kartlade våra rörelsemönster och dök upp när man minst anade det för att markera sin närvaro, eller skapa osäkerhet.

Nu berättar våra ryska kollegor din historia, och kräver att du släpps fri. Precis som när du rapporterade om deras frihetsberövande

Men det var inte bara massgripanden på Pusjkintorget som var vår vardag. Det jag inte kan sluta tänka på nu var när vi dansade in på småtimmarna på Majak. Käkade god mat, och sjöng karaoke i hemliga källarlokaler.

Du arbetade också i Ukraina och i andra postsovjetiska länder och drabbades djupt när det fullskaliga anfallskriget i Ukraina bröt ut. Över en natt lämnade många ryska kollegor Moskva. Länge trodde vi att utlänningar med ackreditering inte skulle drabbas av de nya lagarna.

Nu berättar våra ryska kollegor din historia, och kräver att du släpps fri. Precis som när du rapporterade om deras frihetsberövande. Ditt stöd för dina kollegor är unikt. Du drivs av att komma nära dina källor, såsom man bör i Ryssland för att kunna förstå vad som händer, och ingen överträffade din rapportering under pandemin, när du satt med nyutexaminerade studenter på covidavdelningar för att förstå hur Ryssland kraftigt underrapporterade dödssiffrorna. Allt för att göra Putins Ryssland begripligt.

Du fick energi av andra människor, och ville sitta och jobba tillsammans med mig på Leninbiblioteket. Kanske för att det är högt i tak, och att man tänker bättre i sådana rum. Eller för att det var kul att inte sitta på kontoret om dagarna. Jag tänker på hur du som är extrovert mår när du nu sitter i en cell.

Jag borde ha åkt med dig till Jekaterinburg 2018, som du föreslog. Du blev lite sur på mig för att jag inte hade en stor fest innan jag till slut lämnade Moskva, jag trodde väl aldrig att vi egentligen skulle behöva skiljas åt.

Minns du dagarna vid Svarta havet i Sotji när Ryssland höll sitt första rysk-afrikanska forum för att sälja vapen? Vi var där och försökte förstå mer om Wagnergruppens aktiviteter, vi pratade med militärer och ministrar. Som ville köpa legosoldater från Ryssland. En av Centralafrikanska republikens män på plats trakasserade mig strax innan en lämning. Ditt stöd betydde allt den dagen, och jag skickar dina ord tillbaka till dig. Du sa: "Hur du hanterade det, och lyckades göra ditt jobb ändå visar att du är starkare och bättre än dem."

Här är lite stöd i form av Mary Olivers dikt "Wild Geese" (1986). För att ge dig styrka i denna tid av ensamhet. När deras rädsla möter dig med stora ögon – tänk på alla du berör, och på vildgässen: ”let the soft animal of your body love what it loves”. Fortsätt rapportera.

You do not have to be good.

You do not have to walk on your knees

for a hundred miles through the desert repenting.

You only have to let the soft animal of your body

love what it loves.

Tell me about despair, yours, and I will tell you mine.

Meanwhile the world goes on.

Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain

are moving across the landscapes,

over the prairies and the deep trees,

the mountains and the rivers.

Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,

are heading home again.

Whoever you are, no matter how lonely,

the world offers itself to your imagination,

calls to you like the wild geese, harsh and exciting -

over and over announcing your place

in the family of things.

Vanja, jag vill höra ditt skratt när du tar del av vad de säger om dig på stats-tv nu. Du hänger nog med bättre än jag, om det är sant att du har tillgång till en tv i Lefortovo.

Även efter det fullskaliga anfallskrigets framfart tog du dig tid till att lyssna på dina kollegor. Under vår senaste middag försökte vi reda ut hur vi ska hantera det nya läget, som så många gånger förut. Jag sa att jag tänkte på dig när du åkte ner till gränsen mellan Belarus och Ukraina, och följde de sårade ryska soldaterna som fraktades hem till Ryssland. Vi pratade metodiskt om hur vi ska förhålla oss till att de länder vi älskar att bevaka, och att vara i, har förändrat livet för miljontals. För en lång, lång tid.

Vi hade diskussioner om ditt val. Du åkte in och ut från Ryssland, förnyade din ackreditering. Jag försökte länge göra samma för att behålla den där laminerade lappen från ryska utrikesministeriet, som vi nu får tre månader i taget istället för ett år som tidigare. Detta dokument innebär att vi ska kunna jobba ostört.

Anklagelserna mot dig riskerar att skrämma många andra från att fortsätta rapportera på plats, och göra det du älskar. Jobbet som journalist, som möter människor där de är och berättar om skeenden ur flera perspektiv. Gripandet har skickat kalla kårar över ryggraden på journalister som vill jobba vidare i Ryssland. Men att inte rapportera inifrån ett av världens viktigaste länder, var inget alternativ för dig. Ryssland bör belysas inifrån, så att det inte blir en svart låda.

Vanja, jag vill dansa med dig igen, laga mat, sjunga och ge tillbaka det stöd du gav mig när jag började mitt arbete i Moskva. Många gånger om.

Jag är så stolt över dig. Du är modig, och en lysande reporter med ett otroligt varmt och stort hjärta. "Clear eyes, full hearts – can’t lose."

Kärleken är starkare. Jag saknar dig, och vi väntar på dig. När du släpps fri kommer du att möta ännu ett nytt Ryssland. Du kommer att skildra det lika nyfiket och lustfyllt som du gjort hittills.

Din Maria

Maria Georgieva är korrespondent och undersökande reporter. Hon har varit baserad i Moskva sedan 2016.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Inga ursäkter hjälper barnen som växer upp här

LÄS MER:I Tjeckien är ölunderläggen extremistpropaganda

LÄS MER:Diktaturarvet har satt djupa spår i slovakernas samhällstillit

Maria Georgieva