Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Kulturdebatt: Pussy Riot: Överge inte den ryska oppositionen

Tjugo år av repression i Ryssland har lett fram till en omöjlig situation för alla som motsätter sig Putin. Lusine Djanjan och Alexej Knedljakovskij från Pussy Riot, nu bosatta i Sverige, skriver i GP Kultur om situationen för ryska aktivister och konstnärer i dag.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Under de senaste tjugo åren har det ryska civilsamhället berövats möjligheten att utvecklas och blivit allt mer kringskuret. Det första Putin gjorde för att bygga upp sin makt var att likvidera den oberoende televisionen och förpassa oppositionspartierna från parlamentet. Därefter följde en skärpning av extremistlagstiftningen, som främst riktades mot organiserade informella protestgrupper. Detta gjorde det möjligt för honom att effektivt kontrollera sina motståndare. Den ryska ekonomins goda utveckling ledde samtidigt till att Putin fick ett ovillkorligt stöd från de breda massorna.

Det är detta som har varit grunden för Putins stabila maktposition, som i hög grad har upprätthållits tack vare västerländska investerare. Dessa har i utbyte mot rekordvinster blundat för situationen när det gäller mänskliga rättigheter. På kort tid har IKEA blivit Rysslands största ägare av butiksytor och SKF har förvärvat cirka 30 procent av den ryska marknaden för kassettlager och blivit en av de största leverantörerna till det ryska järnvägsbolaget (ett statligt järnvägsmonopol, vars verksamhet har kantats av korruptionsskandaler).

Det ständiga förtrycket av oliktänkande och civilsamhällets bristande tillgång till lagliga former av politiskt deltagande i landets liv ledde oundvikligen till den ryska oppositionens marginalisering.

Efter Pussy Riots protestaktion i Kristi Frälsarkatedralen i Moskva insåg Putin vilken fara konstnärerna utgjorde för hans makt och vände det repressiva maskineriet mot dem

Denna situation fortsatte fram till december 2011 då medelklassen i städerna plötsligt började inse nödvändigheten av en politisk förändring. Men den storskaliga proteströrelse som det omfattande valfusket vid det ryska dumavalet gav upphov till krossades i maj 2012. Åtal inleddes mot ett stort antal аv dem som deltagit vid protestmötena, och vem som helst kunde stämplas som brottsling.

Många av våra vänner tvingades lämna Ryssland 2012 och tog sin tillflykt till olika europeiska länder, däribland Sverige. De aktivister som stannade kvar i Ryssland fortsatte att leta efter sätt att motsätta sig Putins regim. För oss blev konsten ett sådant sätt. Genom konsten var det fortfarande möjligt att uttrycka det som inte längre kunde sägas öppet.

Efter Pussy Riots protestaktion i Kristi Frälsarkatedralen i Moskva insåg Putin vilken fara konstnärerna utgjorde för hans makt och vände det repressiva maskineriet mot dem. Nadja Tolokonnikova och Masja Aljochina sattes i fängelse i två år, som ett varnande exempel. I konstnärers verk började man allt oftare tycka sig finna extremism. Utställningar av samtidskonst tilldrog sig allt oftare polisens och säkerhetstjänsten FSB:s uppmärksamhet.

Så var vi framme vid 2014, då Ryssland inledde ett krig mot Ukraina, vars första resultat blev annekteringen av Krim och bildandet av utbrytarrepublikerna i Donbass. Sommaren 2014 öppnade Manifesta, en av de största och mest inflytelserika internationella biennalerna för samtidskonst, i Sankt Petersburg.

Redan före öppnandet framträdde vi med ett uttalande om att det var oacceptabelt att genomföra Manifesta och en uppmaning till konstnärerna att vägra delta i evenemanget. Samtidskonsten ska yttra sig fritt och bör inte bli till en kuliss för makten i ett land där det finns lagar som begränsar denna frihet, till exempel lagar som förbjuder "propaganda för icke-traditionella familjevärderingar" och ”kränkande av de troendes känslor”. Manifesta genomfördes. Krim hade redan annekterats och aktiva stridshandlingar pågick i Donbass.

Under alla år därefter har vi oupphörligt pratat om det oacceptabla i att stödja Putinregimen genom att delta i projekt som stöds av den ryska staten. Samtidigt har man byggt Nord Stream 2, handlat fritt med ryska företagsaktier på internationella börser och till och med genomfört ett fotbolls-VM. Kriget har normaliserats.

Krig som diktatorer startar blir ofta normaliserade. Azerbajdzjans aggressioner mot de fredliga medborgarna i Artsach (Nagorno-Karabach) normaliserades så snart stridshandlingarnas aktiva fas var över. Baku har varit värd för fotbolls-EM och Formel 1-tävlingar. Men diktatorn Alijevs ambition att fysiskt förgöra armenierna har kvarstått. Och Putins önskan att erövra Ukraina och fullständigt underkasta detta land sin vilja är också fortfarande intakt.

Vi skulle vilja uppmärksamma det faktum att människor som stannar kvar i Ryssland också behöver hjälp.

I dag är det inte bara västerländska företag som flyr Ryssland, utan även de få personer som fortsatt att kämpa mot Putins diktatur och drabbats av hans hårda repression. Men att resa ut ur Ryssland nu är komplicerat. Flygförbindelserna till de flesta grannländer har avbrutits och det är nästan omöjligt att få Schengenvisum. Därför har många av våra vänner nu flyttat till Armenien. Det är det enda demokratiska grannland som ryssar inte behöver ett pass för att resa in i.

Vi skulle vilja uppmärksamma det faktum att människor som stannar kvar i Ryssland också behöver hjälp. Det är inte av egen vilja som de nu är inlåsta i samma bur som säkerhetsstyrkorna och den regimtrogna kanal 1, som nu har släppt alla hämningar.

Pussy Riots Masja Aljochina är det mest slående exemplet. Оfficiellt befinner hon sig i husarrest, men hon har redan flera gånger gripits av polisen, och varje gång skickar de henne till en fängelsecell i femton dygn, på grund av någon påhittad förseelse. Människor som öppet protesterar mot kriget får enorma böter, åtalas och hotas med fängelsestraff på upp till 15 år. Detta är den nya verklighet som de ryssar som inte kompromissat med sitt samvete nu får leva i.

Lusine Djanjan och Alexej Knedljakovskij är konstnärer och aktivister i den ryska gruppen Pussy Riot, i dag bosatta i Sverige.

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

LÄS MER: Ukrainas historia – som Putin inte vill kännas vid

LÄS MER: Recension: ”Sovjetunionens skendöd” av Kristian Gerner

LÄS MER: Så ser Pussy Riot-aktivisternas liv ut i Sverige

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.