Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Pussel med slagfärdig hjältinna

Bok: Carina Burmans nya är en elegant och medryckande thriller som tar ganska lätt på blodtörstigheterna.
Författaren och privatspanaren Euthanasia Bondeson är åter i hetluften i Carina Burmans nya roman Vit som marmor, ett romerskt mysterium. En nyuppgrävd antik staty försvinner och en person hittas död, vilket föranleder vår hjältinna att börja skärskåda personerna i sin närhet. I den förra boken Babylons gator vecklades hon istället in i ett Londonmysterium, när hon letade efter sin borttappade sällskapsdam, den unga och bildsköna Agnes som kallar sin tjugo år äldre beskyddare Tant.

Nu har Euthanasia tillsammans med Agnes hamnat i Rom, i en skandinavisk koloni bestående av arkeologer och konstnärer. Tiden är senare hälften av 1800-talet. Antikens historiska platser utgör fonden i det här dramat, som verkligen har otäcka ingredienser men aldrig får det att riktigt krypa utefter ryggraden. Kanske är det inte heller Carina Burmans avsikt. Jag får intrycket att hon leker med deckarkonceptet med lätt hand för att på ett underhållande vis tryffera sin historia med lite andra godsaker. Dra i trådar som har med kärlek, borgerlighet kontra bohemliv och kvinnoemancipation att göra.
Burmans kunskap om romersk historia och detaljkännedom om gator och torg ger flykt och autenticitet åt berättelsen. Rom är helt enkelt en superb tidsmaskin som tillåter elastiska förflyttningar mellan olika epoker. Det flyter elegant mellan antiken och 1800-talet. Kvinnornas och männens situation under 1800-talet fungerar som klangbotten för vad som diskuteras i genusdebatten idag.

Den yrkesarbetande kvinnan och den konstutövande kvinnan. Skriva var åtminstone ett accepterat kvinnogöra, värre då för den som ville bli skulptör. Med en lättsam spefullhet markeras titt och tätt skillnaden mellan vad konventionen kräver av kvinnokönet och vad som är en jämställd kvinnas rättigheter. För konventionerna är ständigt närvarande. Euthanasia, med det dödsbringande namnet, har alltid en uppsättning herrkläder till hands för att maskera sig och vid behov smälta in i mansdominerade miljöer. Detta 1800-tal är en tid då det anses olämpligt för en anständig, borgerlig kvinna att ensam promenera på stadens gator. Euthanasia står delvis över dessa begränsningar i sin egenskap av författare och privatspanande detektiv. Något som förenar henne med tidigare kollegor i pusseldeckargenren som utan polisens hjälp löser mordfall genom att göra kluriga iakttagelser i sin omgivning. Ondskan döljer sig i den innersta kretsen.
Euthanasia säger: "Jag måste vara ironisk. Annars blir jag som vilket fruntimmer som helst, och det vill jag inte." I konsekvens med tidens klasskonventioner håller hon sig trots bohemeriet med sällskapsdam och en hemhjälp som är en veritabel köksbjörn och kan allt om pastakokning men står utanför de bildades resonemang. Vilka gudbevars inte heller är särskilt djuplodande.

Historien är som sagt ganska lättsmält trots de makabra händelserna. Flera brutala mord begås. Mördaren blir utan juridiskt straff. Varför gick förövaren egentligen så drastiskt till väga? Det ges ingen riktigt trovärdig psykologiskt förklaring till mördarens bestialitet. Och Euthanasias teflonyta gör att hon går märkligt oskadd genom elden.
Jag får lite av samma behagliga känsla vid läsningen som när jag förr i tiden kopplade av med en Maria Lang-bok på skolloven.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.