Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Maria Domellöf-Wik: Publiksiffrorna för svensk film är alarmerande

2022 var ytterligare ett dåligt år för svensk biofilm, trots flera festivalsuccéer. Hur kommer det sig att svenskar föredrar amerikanska actionrullar framför närproducerade kritikerfavoriter? Det undrar Maria Domellöf-Wik.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I veckan presenterades vårens svenska filmer i Filmhuset vid Gärdet. I vanlig ordning var det något av en skrytfest för branschen. Annat talades det mer tyst om.

Anette Novak, som i april förra året tillträdde som ny vd för Filminstitutet, lät nöjd. Hon har också all rätt att känna sig belåten med vissa saker: som att vårens filmutbud speglar samtiden. Exempelvis i berättelser som ”Exodus” – Abbe Hassans kraftfulla migrant-drama som om en knapp vecka öppnar Göteborg filmfestival – och ”Dogborn” – där artisten Silvana Imam övertygar i en av huvudrollerna.

Att svensk film går bra internationellt lyftes också fram, liksom att vi svenskar tycks ha bättrat oss när det gäller att gå på inhemsk film. Iallafall jämfört med katastrofsiffrorna innan pandemin, då marknadsandelen var nere på ynka 12-13 procent. Nu har den siffran stigit till drygt 19 procent, den högsta sedan 2015. Men det går inte att stirra sig blind på en sådan diffus procentsats.

Inte heller 2022 gick svensk film bra på bio. Iallafall inte publikmässigt, även om Ruben Östlunds ”Triangle of sadness”, Tarik Salehs ”Boy from heaven” och svenske regissören Ali Abbasis danska thriller ”Holy Spider” hyllats på festivaler och nu är heta inför Oscarsgalan.

Ingen svensk berättelse kvalade in bland de tio mest sedda filmerna på Filmstaden eller Svenska Bio.

De största biosuccéerna i Sverige 2022 var ändå inte svenska. Publiken föredrog ”Top Gun: Maverick”, ”Minioner: Berättelsen om Gru” och ”Avatar: The way of water”. Dessa och ytterligare sju amerikanska storfilmer, många av dem actionrullar, toppade listan. Ingen svensk berättelse kvalade in bland de tio mest sedda filmerna på Filmstaden eller Svenska Bio.

Bland de inhemska titlarna gick det bäst för biografin ”Jag är Zlatan”, som sågs av 200 000 svenskar. Inget imponerande antal biobesökare direkt. Särskilt inte i relation till svensk films största publikdragare: ”Sällskapsresan” (1980) som sågs av över två miljoner, ”Att angöra en brygga” (1965), drygt 1,9 miljoner, och ”En man som heter Ove” (2015) med en publik på över 1,6 miljoner svenskar.

På Draken den 28 januari ska regissören Ruben Östlund hylla biografen och regissera biopubliken i föreställningen ”This is Cinema”. Kommer det att hjälpa?

Biografnäringen kämpar hårt för att få publiken att hitta tillbaka till salongerna med de röda sammetsfåtöljerna efter pandemin, då många sjönk än djupare ner i sina tv-soffor. Utbudet av strömningstjänster har aldrig varit högre än nu, och nya filmer med kända skådespelare pumpas ut i snabb takt.

Biografupplevelsen, är den passé i en tid då till och med Youtube-klippen går att snabbspola? ”Film är bäst på bio” – är ett motto jag kan mumla i sömnen. Att få sitta i en salong, tillsammans med andra, och gemensamt dela en känslomässig upplevelse under hyfsat koncentrerade former. Det är väl ändå svårslaget – eller?

”På Spåret”-frågan gör sig påmind: Vart är vi på väg?

Årets största biosuccéer i Sverige är 2022:

1. Top Gun: Maverick

2. Minioner: Berättelsen om Gru

3. Avatar: The Way of Water

4. Spider-Man: No Way Home

5. The Batman

6. Doctor Strange in the Multiverse of Madness

7. Thor: Love and Thunder

8. Där kräftorna sjunger

9. Jurassic World: Dominion

10. Black Panther: Wakanda Forever