Public service, ja - men hur?

ANNONS
|

I kväll sänds det andra avsnittet av årets Melodifestival i Sveriges Television. Det borde det inte göra. Jag vet, det är brottsligt att ifrågasätta Christer Björkmans rätt att att välja fritt bland landets hobbykompositörer för att skapa lördagsunderhållning under fler lördagskvällar än den svenska sommaren innehåller. Men ändå, frågan måste ställas. Är det public service att göra just detta 2008? Och, några fler frågor måste ställas när vi ändå är igång.

Public service alltså. Det närmaste året kommer det att skrivas och tyckas och hummas och kohandlas mer om public service än vad det gjort sedan mitten av 50-talet, då de första reguljära sändningarna kom igång. Då, 1956, fick man hosta upp en hundring om året för sin licens, en icke föraktlig summa för de 12 000 svenskar som ägde en tv-apparat. Och då fick man ändå inte mer än 15 timmars sändningar. Per vecka.

ANNONS

I dag sänder SVT snudd på dygnet runt, trots det når man färre och färre. Paradoxalt? Inte alls. Det är den enda logiska utvecklingen i ett mediesamhälle som blir alltmer heterogent. Ett mediesamhälle där konsumenterna - alla vi som tittar, läser och lyssnar - i allt högre grad vill bestämma själva över var, hur och när vi konsumerar något, vare sig det handlar om Andra Avenyn eller mys med KG Bergström. Och detta ställer nya krav på allt ifrån tidningshus som varit vana vid monopol till radio- och tv-bolag som under decennier vandrat med filttofflor genom tillvaron och lite förstrött betraktat sin omvärld. Krav på större lyhördhet för hur konsumenternas behov ser ut, krav på större omvärldskunskap, krav på snabbare anpassningsförmåga, krav på att snabbare identifiera konkurrenter.

En av den traditionella mediebranschens största utmanare var i Stockholm i torsdags. De tre public service-bolagen (Utbildningsradion, Sveriges Radio och Sveriges Television) arrangerade en heldag om just public service och började passande nog med att ge ordet till en av de yttre fienderna. Ni har hört hans namn: Niklas Zennström. Mannen som för några år sedan sysselsatte ett par legioner amerikanska upphovsrättsadvokater med sitt fildelningsprogram Kazaa och som därefter gav ett långfinger åt världens samtliga telefonbolag med skapandet av Skype. I dag, några miljarder senare, gör han sitt yttersta för att utmana de traditionella mediebolagen med Joost, ett program som distribuerar tv och video. Eller som Zennström själv sammanfattar affärsidén: "vi vill kombinera det bästa med tv och mixa med det bästa på internet".

ANNONS

Zennström och hans kompanjon, dansken Janus Friis, kombinerar uppfinningsrikedom med teknisk briljans och förmågan att läsa av konsumentbehov. Ut kommer program som på nolltid förändrar konsumentbeteenden och därmed utmanar traditionella strukturer. Med Joost hoppas han "erbjuda en helt annan mångfald än vad traditionella kanaler kan erbjuda". När han tittar på dagens tv-bransch ser han uppenbara likheter med den stock-konservativa skivbranschen som inte begrep vad fildelningsprogram i händerna på entusiastiska musikkonsumenter kunde få för konsekvenser. Budskapet är enkelt: lås inte in ert innehåll, släpp det fritt och helst på Joost.

Just nu ångar Niklas Zennström och hans medarbetare runt bland världens mediebolag och skriver avtal om att få lägga ut deras innehåll på Joost. Även SVT och TV4 finns med på ett lite försiktigt hörn. Och ja, det antecknades mer under denna halvtimme i de flestas block än under resten av dagen. Åtskilliga timmar senare sammanfattade SVT:s vd Eva Hamilton den oro Zennström och andra ger henne sedan lång tid tillbaka.

- Tänk om det är något jag inte begripit, om det är något i övermorgon som vi inte förstår.

Svaret på de båda frågorna är naturligtvis ja. Eva Hamilton har alla skäl i världen att vara orolig. Om hennes uppdrag är att maximera antalet tittare vill säga. Nu är det inte så enkelt. Sveriges Television, Sveriges Radio eller Utbildningsradion har inga aktieägare att ta hänsyn till. Inga reklamköpare som vill nå så många i rätt målgrupp till så låg kostnad som möjligt. Uppdragsgivarna är du och jag. Så länge vi är nöjda är det fritt fram att fortsätta som tidigare. Frågan är hur länge vi är nöjda. Nöjda med att betala för kanaler vi kanske inte tittar på eller program vi inte lyssnar på.

ANNONS

Och problemen lär knappast minska. Den generation som snart är flygfärdig är uppväxt på en gratisdiet av tidningar, Youtube och Skype. Framtida licensbetalare? Några ja, men långt ifrån alla. De tio procent som licensskolkar i dag kommer att få sällskap av åtskilliga nya procent vilket gör att dagens betalsystem i ännu högre grad kommer att framstå som den dinosaurie det faktiskt är. Den pedagog är inte född som på ett bra sätt kan förklara varför man ska tvingas betala ett par tusen extra om året för något man kanske inte använder.

Och det leder tillbaka till några av de mer brännande frågorna för vårens diskussioner, frågor som just nu diskuteras i en allt snabbare takt i den pågående public service-utredningen som strax efter midsommar ska komma med sina förslag. Här finns finansieringsfrågan. Här finns frågan om sponsring. Och här finns självklart också frågan om organisation - i klartext, är det vettigt att SR, SVT och UR även fortsättningsvis är tre självständiga bolag?

Tidigare i veckan lanserade SVT:s förra vd Christina Jutterström idén om att slå ihop SVT, SR och UR, en idé som inte är så ny som en del av de yrvakna kommentarerna antydde. Idén är bättre än vad man i förstone kan tro. När allt innehåll blir tillgängligt samtidigt via nya plattformar suddas mycket av särarten ut och därmed också en del av argumentet för att behålla de ursprungliga bolagen. Det är public service-stämpeln som är det särskiljande draget, inte distributionsformen. Redan i dag ligger både Ekots lördagsintervju och gårdagens Rapportsändning klickbara, redo att tankas över till din Ipod eller min mobiltelefon. Det viktiga är att de public service-märkta programmen håller den kvalitet och trovärdighet som är själva grunden för de tre bolagens existens.

ANNONS

Att det finns pengar att tjäna på ett samgående är självklart. Stillsamma försök att samordna administrationen har gjorts de senaste åren. Hur mycket som sparats? Nio miljoner i en total budget på drygt sex miljarder. Marginellt imponerande. Förklaringen är enkel.

- Våra respektive plikter handlar om att gynna det egna bolaget, konstaterade Eva Hamilton nyktert vid den utfrågning som avslutade torsdagen.

Med ett enda bolag skulle det inte finnas lika många känsliga tår att trampa på, de fördelar som bara anats hittills skulle snabbt ge stora besparingar.

Argumentet att mångfalden kräver separata bolag och därmed separata nyhetsredaktioner hade bäring i en annan tid när konkurrensen såg annorlunda ut. I dag är utbudet av nyheter väsentligt större, viktigare då att vässa det som verkligen förmedlas och utveckla särarten. Det var ingen tillfällighet att SR:s vd Kerstin Brunnberg vid en intervju förra året inte kunde komma på en enda egen nyhet som Ekot hade haft under det senaste året. Alltför mycket journalistik i de båda public service-bolagen präglas av återrapportering, något som knappast främjar mångfalden.

Finansieringsfrågan är en svårare nöt. Ingen modell är utan svagheter men det är svårt att se varför det inte skulle gå att lösa en statlig finansiering som dels hade den nödvändiga långsiktigheten inbyggd, dels hade kontrollmekanismer som omöjliggjorde politisk klåfingrighet i programverksamheten.

ANNONS

Att vi behöver public service i dag mer än någonsin behöver vi inte bråka om. Men formerna för radio och tv i allmänhetens tjänst måste diskuteras mer förutsättningslöst. Som Melodifestivalen som knappast hade blivit särskilt mycket sämre om den sänts i en kommersiell kanal, en manöver som i ett huj hade frigjort resurser som hade kunnat läggas på verksamhet som ligger närmare public service-bolagens kärnuppdrag.

I Sverige finns tre public service-företag: Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. Moderbolaget för de tre programbolagen är Förvaltningsstiftelsen. Förvaltningsstiftelsens centrala uppgift är att utse styrelseledamöter i programbolagen.

Begreppet public service har funnits sedan 1920-talet. Från början användes det för att definiera BBC:s verksamhet. Brukar översättas med radio och tv "i allmänhetens tjänst".

Sveriges Radio AB (SR)

Sänder i fyra rikstäckande kanaler, 28 lokala kanaler och SR:s utlandssändningar.

2006 sände SR 125 385 timmar, varav 69 433 timmar lokalt och 6 412 timmar till utlandet.

Har omkring fyra miljoner dagliga lyssnare.

Budget: Ungefär 2,2 miljarder kronor.

Anställda: Cirka 1 900.

Sveriges Television AB (SVT)

Har kanalerna SVT1, SVT2, Barnkanalen, Kunskapskanalen, SVT24 och SVT Europa.

Total sändningsvolym 2006: 24 758 timmar i rikssändningar och 2 218 timmar i regionala sändningar.

Budget: Cirka 4 miljarder kronor.

Anställda: Ungefär 2 900.

Utbildningsradion AB (UR)

Sänder i flertalet public service-kanaler.

Sändningstid 2006: 1 739 timmar i tv och 584 timmar i radio.

Budget: Cirka 320 miljoner kronor.

Anställda: Omkring 270.

ANNONS