Uppslutningen bakom yttrandefriheten är aningen självbelåten. När Nils Schwartz skriver i Expressen att "religion är en metod för att slippa tänka" talar han för sin egen generation extrem-ateistiska svenskar. Denna livshållning artikuleras nu av många, exempelvis den insändarskribent som nyligen åberopade Lars-Olof Franzéns påstående från 1989: "Så snart något förklaras för heligt och därmed förbjudet att ifrågasätta är hädelsen på sin plats." Det är ett exemplariskt påstående, också såtillvida att dess kategoriska form i sammanhanget blir komisk. Tendensen till känslosam heroisering av den blasfemiska gesten tillhör inte den kulturradikala traditionens mer attraktiva sidor.
Den religionskritiska radikalismen, en i svenskt kulturliv helt dominerande ideologi, inbegriper dock en sannings- och rättviselidelse som vi måste vara stolta över. Därför kan och bör den också själv kritiseras, inte minst när dess förespråkare uppbådar demokratifrämmande tankemönster.
Läs SvD den 4 februari, där filosofen Per Bauhn först raljerar över och sedan låtsas måna om själarna hos de fromma muslimer som sagt sig känna illamående inför Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer: "Men borde inte sådana somatiska yttringar i sig vålla en del kritiska reflexioner över en religion som tar ett sådant grepp över människors känsloliv? Hur väl rustade är människor, med en sådan känslighet för ifrågasättande, för de utmaningar som ligger på lur i ett sekulärt demokratiskt samhälle?"
Lyssna till hotet: den västerländska demokratin har kommit längre än alla andra civilisationer. De som inte bekänner sig till dess sekularism är sämre rustade, mindre dugande, en sorts undermänniskor.
Fundamentalateismen skiljer ogärna mellan religiös ideologi och fromhet. I stället ses varje yttring av fromhet som ett varsel om teokratiskt åsiktsförtryck. Eftersom muslimernas fromhet dessutom utövas inom en religion som lockat somliga till terroristdåd kan fundamentalateisterna obesvärat gömma sitt hat mot fromhetens sinnesart bakom en rättmätig avsky inför terror, kvinnoförtryck och censur.
Min egen livshållning är närmast den ateistiska. Men jag känner olust inför en kultur som menar sig representera världscivilisationens högsta stadium och likväl, i sin oförmåga att skilja på fromhet och ideologi, efterbildar de religiösa fundamentalisternas agerande.
Risken är uppenbar att offentligheten blir döv för den ateistiska människans egen innerlighet. Det goda och rena i det ateistiska engagemanget för demokrati, rättvisa och yttrandefrihet kan komma att överskuggas av det intoleranta och doktrinära draget i ett underligt humorlöst och fantasilöst förhärligande av provokationen som liturgi.
