Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Jan Andersson: Proffsigt och fantastiskt men fullständigt fel

GP:s tv-redaktör Jan Andersson föredrar okända skånska tv-poliser framför briljanta ”The crown” – och försöker förklara varför.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På senare år har jag börjat uppskatta amatörteater. Om man med amatörteater menar skådisar utan Wikipediasida, och krymper tidsspannet till den senaste veckan.

För visst kan det vara överväldigande när Gillian Anderson glider in och briljerar som Margaret Thatcher i nya säsongen av ”The crown”, men det som verkligen bränner till är när någon som Lotten Roos tar sig an Kristianstadpolisens rutinerade mordutredare Monica Olhed i Mikael Marcimains nya true crime-drama ”Jakten på en mördare”. Låt mig förklara varför.

LÄS MER: Så uppmärksammar tv-kanalerna Sven Wollter

Jag är mitt uppe i Jan Guillous svepande, genomarbetade och stundtals fängslande romansvit ”Det stora århundradet”. De två första böckerna läste jag alldeles själv, därefter har Tomas Bolme fått göra det åt mig. Och han är extremt medryckande.

Jag kom att tänka på det när jag slukade, närmast hetsåt mig igenom den danska tv-serien ”Utredningen”

Det är väl därför samme Bolme läste in alla de Tintinskivor som formade min uppväxt – och som därför utgör roten till problemet. För att ta Guillous ondskefulla nazist Harald Lauritzen på allvar, när han låter som en vetgirig Tintin, är lika svårt som att bli rädd för den lömske tigern Shere Khan när han görs av världens mjukaste Bamseröst Olof Thunberg (Gretas farfar). Det låter proffsigt och fantastiskt men fullständigt fel.

Jag kom att tänka på Bolme när jag slukade den danska tv-serien ”Utredningen” om det brutala mordet på den svenska journalisten Kim Wall. Efteråt pratade jag med en tagen Pernilla August, som är helt makalöst bra i rollen som Kim Walls mamma Ingrid. Det hade varit en prövande och jobbig inspelning för både Pernilla August och Rolf Lassgård, fullständigt briljant i rollen som Kim Walls pappa Joachim.

LÄS MER: Recension: ”Kärlek & anarki” – Netflix

Men samtidigt var det inte bara föräldrarna Wall som satt där och stirrade ut i Öresund, det var också Fredrik Backmans Britt-Marie och Ove, det var Anakin Skywalkers mamma och Kurt Wallander. Det var proffsigt och fantastiskt men fullständigt fel.

Allt ser ut att lukta mögel och serien är så närgången att den bryter mot Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Anders Tegnell borde vara rasande.

Förra veckan tog jag mig igenom Mikael Marcimains gripande tv-serie ”Jakten på en mördare”. Den inleds med mordet på tioåriga Helén Nilsson i skånska Hörby 1989 och har premiär i SVT på söndag.

Efteråt pratade jag även med Mikael Marcimain som visade sig vara en överraskande gladlynt person, inte minst med tanke på hur upprivande och bottenlöst eländig hans tv-serie är.

LÄS MER: Mikael Marcimain gör film om jakten på Helén Nilssons mördare

Hörby tecknas i tusen nyanser av grått och hela den trögtänkta bygden befolkas av psyksjuka sexmördare. Allt ser ut att lukta mögel och serien är så närgången att den bryter mot Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Anders Tegnell borde vara rasande.

Men framförallt känns alla psykfall och tilltufsade kriminalare märkligt trovärdiga. Den närmast okända skådistrion Anders Beckman, Lotten Roos och Håkan Bengtsson rör sig lite stelt och är knappast i synk med varandra – det finns väldigt lite av ”The crown” och ”Star wars” över det här gänget – men det är enormt befriande att få se så pass oprövade ansikten i rutan. Allt blir mer greppbart och konkret. Det är fascinerande. Ja mer än så. Det är proffsigt, fantastiskt och fullständigt rätt.