Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Pricksäkert men svårt när leken inte är för alla

Stina Nylén läser Sanna Borells bilderbok och vet varken ut eller in.

Bilderbok

Sanna Borell

Klappa snällt

Opal

Samtidigt som både ordet i sig och hela begreppet sedelärande är helt out of date så är ju den mesta barnboksutgivningen i dag just det. Olika är bra, könsroller är kassa, du är helt okej fast din mamma är utbränd, alla får vara med och leka. Det är grundpremissen helt enkelt. Så vad ska jag göra med en barnbok som handlar om att alla inte får vara med? När titeln på Sanna Borells bilderbok Klappa snällt syftar på katter, inte det barn på lekplatsen som ingen vill vara med?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

De är tre. De är stora nu och vågar gunga så högt att folk som går förbi får akta sig. De köper alltid samma godis och de är snälla mot de andra barnen, de är stora nu och de är snälla. Utom mot Börje, för han fattar ingenting och är alltid i vägen.

Sanna Borell snålar med orden men skapar intensiv stämning med de korta fraserna och minimalistiska minspelen. ”Vi försöker leka fast Börje är där. Vi pratar bara med ögonen.”

Borell frambesvärjer med lätt hand denna känsla av vidrigt njutbar sammansvurenhet, som ju bara blir till i polariteten mot Den Andre.

Nej, jag vet varken ut eller in. Kanske är seden som lärs ut ingen alls. Kanske är den att man faktiskt inte behöver vara med alla. Konst ska inte behöva ha ett schysst budskap. Och bilderböcker är konst.

Men ändå … Jag kan läsa denna bok med minnen av de smyghatiska känslor som sannerligen grodde ibland i mitt inre på lekplatsen. Jag kan till och med njuta med halvperverterat nöje av vändningarna i ordkedjorna, av de pricksäkra illustrationerna. Men vill jag läsa boken för ett förskolebarn? Nä. Det vill jag faktiskt inte. Inte för att jag tror att boken i sig är en flammande appell för mobbning. Men för att jag liksom ser den tomma ytan bakom sista sidan breda ut sig – den yta, det tomrum, som jag bör fylla med ett Fint Samtal med barnet. Jag måste, måste, diskutera de fiktiva barnens agerande, allt annat vore mänskligt felaktigt. Och på så vis blir detta en av de mer moraliserande barnböckerna jag läst på mycket länge. Fast försåtligt inbyggt.

Sanna Borell.. Bild: Pressbild

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.