Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Prestigelös barnboksduo<br>med fria tyglar

Texter kan komma till på de mest underliga vis. Som den här till exempel, en artikel om en barnbok om tre rådiga pensionärer samskriven av två författare via mejl. Nu skall ni få höra!
Tanken var att samtala med Martin Widmark och Petter Lidbeck, två väletablerade och högproduktiva barnboksförfattare, om deras gemensamma bokprojekt. Men medan den ene var i Stockholm befann sig den andre i Kina. Och strax därefter i Småland och på Åland.
Per telefon kommer jag därför överens med Martin Widmark, som är den som är på hemmaplan, att vi träffas ändå. Vi bestämmer oss för att göra precis som han och Petter Lidbeck gjorde när böckerna kom till. När jag har skrivit min artikel skickar jag den med e-post till Petter som är fri att att ändra, sudda och fylla i. Så det som från och med nu följer i kursiv stil är Petter Lidbecks skriftliga inlägg.
"Jättekul", fnissade Martin i telefon. "Då kan du och jag ljuga precis hur vi vill och så får vi se om Petter upptäcker det!"
Om han hade samma lömska inställning under boksamarbetet är tveksamt. När vi ses i Stockholm för att tala om hur böckerna Tvättade pengar och Lyckans hjul kom till berättar han att det var raka rör och total tillit som gällde.

Hur kom ni på idén att skriva tillsammans?
- Det var min idé. Jag hade sett Petter flera år tidigare på bokmässan i Göteborg och upptäckt att han hade en jävla humor. Så stötte vi ihop en dag på Enskede idrottsplats när jag tränade några killar i fotboll och Petter sin dotter i friidrott. Och då frågade jag: "Kan vi inte skriva ihop? Kom hem till mig och fika så vi kan prata om saken."
Martin försöker att förklara varför. Det är inte det att han saknar bokidéer, tvärtom. Men skrivarkompisar. Det kan vara ganska ensamt i skrivarlyan. Han hade gärna sett något sammanhang, "ungefär som i Krøyers Hip Hip-tavla du vet, där de sitter runt bordet och skålar och snackar konst", fast kring böcker och skrivande.
- Man borde starta någon slags rörelse. Barnboksrebellerna - hur låter det?
Men framförallt längtade han efter att göra något "roligt" och utsätta sig för något nytt för han är en ganska lat person.
Ja, han skriver ju knappt nåt alls. Han har väldigt svårt att få saker ur händerna, den där Widmark. Hur många böcker skrev han förra året - nio?
- Kanske behövde jag någon som kunde få mig att se det jag gör lite från sidan, säger Martin.

Hur skiljer ni er åt som författare?
- Jag är definitivt mer strukturerad än Petter. Han skriver snabbare, mer och flödande. Jag är mer återhållsam. Om jag skriver fem ord skriver han sju.
Det är precis tvärtom!
Martin var den som tidigt visste vad boken skulle handla om. Det skulle vara en spännande historia om tre pensionärer som rånar en bank. Och Petter tyckte att det lät kul.
Över en kopp kaffe och en bulle skissade de på handlingen, delade in i kapitel och singlade slant om vem som skulle börja. Martin vann och skrev första kapitlet, mejlade det till Petter som fick göra vad han ville med det, skriva nästa kapitel och sedan skicka tillbaka.
- Båda fick ändra i texten när som helst. Och ändra tillbaka ändringar. Vi hade sagt att vi skulle vara fullständigt prestigelösa. Men vi kände inte varandra, så man visste ju inte hur det skulle fungera. Egentligen var det en slags utnötningsgrej, envisast vinner.
När jag skriver på egen hand irrar jag runt i en labyrint. Går tills det tar stopp, backar, testar en ny väg. Skriver man ihop måste allt vara bestämt i förväg. Det är enklare. Och kör jag fast mejlar jag bara över till Martin så löser han det.

Hur gick det då?

- Det gick lättare än jag trodde. I efterhand förstår jag att en anledning till att det fungerade så bra var att båda två främst var intresserade av att det skulle bli en bra historia. Visst kan man bli ledsen när någon ändrar i ens text, men det gick ju alltid att ändra tillbaka.
Böckerna om Dagny, Osvald och Grace är mer slapstick än jag är van vid. Man skriver annorlunda tillsammans. Det är rätt skönt att få ledigt från sig själv.

Så vem har skrivit vad?

- Nu när jag läser böckerna, och kanske framförallt när jag hör Hasse Alfredsons inläsning, har jag ingen aning om vems ord som är vems. Och det är ju bra, för då kan jag ta åt mig äran för något som Petter skrivit! Jag älskar att grupparbeta. Då kan man bidra utan att behöva ta ansvar för produkten!
Hittills har det blivit två böcker om de tre pensionärerna som tar saken i egna händer och sätter nedlåtande skurkar på plats. Trion består av Grace som älskar skvaller och sitt röda läppstift, den pensionerade läraren Dagny som trivs i bäst skolor utan barn och så den försiktige Osvald som till sist får användning för både sina känslor och sitt hantverkskunnande.
En tredje bok är redan klar och det kan bli fler. Både Petter och Martin skriver gärna i serier. Martin tror att det fungerar bra för framförallt nybörjarläsare som han menar ägnar stor energi i början för att avkoda författarens sätt att skriva.
Barnböcker med pensionärer som huvudpersoner hör inte till vanligheterna, men Martin menar att barn inte bryr sig om det är barn, gamla eller djur som bär berättelsen. Det är inlevelsen och igenkänningen som är viktigt. I böckerna om Grace, Dagny och Osvald känner säkert många igen sig i temat revansch.
- Ett klassiskt tema: Tänk dig förnedring, förnedring, förnedring och så äntligen revansch och upprättelse. Jag är hundra på att barnen känner igen njutningen av att någon gång få lov att ge igen.
Martin är en väldigt lustfylld berättare. Det tror jag att läsarna känner. Han lever sig in i sina historier, drivs av en vilja att ställa tillrätta, ge skurkarna vad de förtjänar.
Vi funderar en stund om det finns något som är gemensamt för barn och pensionärer. På var sin sida om de arbetsföra årskullarna får unga och gamla finna sig i att stå utan makt och vara beroende av andras välvilja. Därför är det kanske inte så konstigt om barn - och kanske även äldre? - lättare än andra småler när den girige bankdirektören i boken Tvättade pengar till sist bokstavligen vadar i skit.
- Den produktiva tiden är ordentligt utforskad, liksom barns tillvaro, men pensionärstiden är ännu outforskad. Kanske skrämmer den oss. Men jag tror att det är viktigt att ha en bild av hur man vill ha det när man blir gammal. Då ökar säkert chansen att det blir så.
Grace, Dagny och Osvald har just börjat inse - i elfte timmen - att det går att vara med och skapa sitt liv på samma sätt som de tidigare gjort. Grace slickar sig om sina rödmålade läppar och ser möjligheterna istället för hindren vid anblicken av en hårfager reseledare.
- Det var en klar provokation från Petter och mig. Kul! Men vi fick kämpa för att ha med det i boken. Förlaget tyckte att det var lite för mycket.
Det minns inte jag.
Andra samarbetsprojekt på gång?
- Vi har snackat lite, fast det kanske är lite för tidigt att säga, men tänk om det inte bara skulle vara jag och Petter utan tre illustratörer också? Snacka om grupparbete! Men nu tycker nog Petter att jag pratar för mycket. Jag gillar när Martin pratar, då kan jag vara tyst. Jag snackar för mycket. Hade jag haft nåt att säga hade jag pratat mindre.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.