Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Polariseringen måste speglas i public service"

Har det blivit lägre i tak inom public service eller tolkas bara reglerna hårdare så nära inpå två viktiga val?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Tre exempel från senaste veckan.

Sveriges Television vill inte visa Stefan Jarls film Godheten före valet i september. I en radiodebatt förra veckan försvarade SVT:s kommunikationsdirektör Sabina Rasiwala Hägglund beslutet med det inte helt oantastliga argumentet: ”Vi har inte hittat en motsvarighet i en annan dokumentär som viktar åt andra hållet.”

Komikern och debattören Soran Ismail har satts i karantän av Sveriges Radio fram till valet. Ismail försvinner under de kommande månaderna från Morgonpasset i P3. Hanteringen av ansvarig kanalchef i Stockholm var bitvis farsartad med pressmeddelanden kors och tvärs och citat som inte visade sig stämma överens med verkligheten.

I P4 Gävleborg fattades i veckan beslut om att inte låta Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström medverka i panelen Nyhetskommissionen under valperioden. Kanalchefen Leif Eriksson konstaterade att ”när vi står inför två val så är det jätteviktigt för hela Sveriges Radio att vi belyser vårt oberoende, vår balans och vår trovärdighet.”

Villkoren för landets public service-bolag regleras i olika sändningstillstånd. Där finns skrivningar som det absolut går att luta sig mot för den redaktör som vill stoppa alltför politiska röster. Som att sändningsrätten ”ska utövas opartiskt och sakligt”. Som att programbolagen före sändning så noggrant som det går ”ska kontrollera sakuppgifter i programmet”.

Samtidigt finns där helt andra skrivningar som, för den som velat, hade gått att luta sig emot om man valt att sända exempelvis Godheten. SVT och SR ska ”stimulera till debatt”, de ska ”kommentera och belysa händelser och skeenden”. Debatt har det ju onekligen blivit, dock utifrån andra utgångspunkter än de som avsetts i sändningstillståndet.

Stefan Jarls film problematiserar tillståndet i nationen, växande klyftor, bankernas inflytande. Att det finns en pågående diskussion om klyftor, en välfärd som mår sämre än tidigare, är oavvisligt. Det hade varit en enkel match att skapa en debatt efter en visning av filmen där olika röster hade fått komma till tals. En debatt som dels hade haft alla möjligheter att bli sevärd och agendasättande, dels hade tystat eventuell kritik mot SVT. Finansminister Anders Borgs synpunkter på det svenska bankväsendet och den girighet han tycker sig se har fått uttryckas relativt ostört i en mängd nyhetsinslag utan att röster höjts om sändningstillståndet.

Jag är inte säker på att det är de tre aktuella fallen som är det stora problemet. Snarare går de att tolka som symptom på en mer generell publicistisk räddhågsenhet som riskerar att leda till mer slumpartade ingripanden. Vad kommer att kunna passera genom filtret? Vilka röster kommer att kunna höras? Är en serie som Ettor och nollor, den bild som visas upp där, verkligen opolitisk? Givetvis inte.

Den allt större polariseringen måste med nödvändighet speglas. Det handlar om Sverige här och nu. Svaret kan inte vara tystnad. Det går att misstänka att rädslan, som DN:s Björn Wiman var inne på igår, över en twitterstorm gör att de publicistiska besluten blir onödigt försiktiga. Det kanske hade regnat anmälningar till Granskningsnämnden om Stefan Jarls film hade visats, om Soran Ismail sagt vad han tyckte om ett riksdagsparti P3. Men det är inte samma sak som att SVT och SR gjort fel. Alla som sysslar med journalistik vet att det med ojämna mellanrum blåser hårt i sociala medier, vilket då inte med nödvändighet ska tolkas som att det är storm hos de flesta mediekonsumenter eller att ett sändningstillstånd överskridits.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.