Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Grandmaster Flash (Joseph Saddler) är en värdig Polarpristagare men priset som sådant är fullständigt meningslöst, det menar GP:s Jan Andersson. Bild: POLAR MUSIC PRIZE/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Polar Music Prize är ett meningslöst musikpris

Till slut har Polarprisjuryn upptäckt hiphopen. Grattis. Men det är alltför sent, skriver GP:s Jan Andersson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ointressant. Bakåtsträvande. Anonymt. Gubbigt. Meningslöst. Okänt. Svenska musikjournalister har fler ord för Polarpriset än vad inuiterna använder för att beskriva snö. Med all rätt, en mer andefattig och poänglös gest än att låta kungen dela ut miljontals kronor till snorrika världsstjärnor som Sting, Paul Simon och Elton John är svår att tänka sig.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nu handlar väl priset inte i första hand om pengarna, det kanske är extremt välkomna slantar för årets populärkulturella pristagare Grandmaster Flash (Joseph Saddler), men vad handlar det om då? För vem finns Polarpriset till för?

LÄS MER: Polarpris till Grandmaster Flash

Enligt instiftaren Stikkan Andersson var prisets syfte redan från start att "fira musik i alla dess former". Gott så. Men tidigt uttalades också ambitionen att bli ett musikens Nobelpris, och det har Polarprisjuryn aldrig lyckats med. Inte ens varit i närheten. Flera är de amerikanska och brittiska musikjournalister som genom åren svarat med gapande munnar på GP:s frågor om vad Polarpriset kan betyda för Led Zeppelin, för Joni Mitchell, för Paul McCartney?

Första gången som kulturredaktören på Los Angeles Times hörde talas om Polarpriset var 2016 när Max Martin fick ta emot det.

När Kulturnytt i Sveriges Radio gjorde samma koll förra året med de tunga kulturredaktionerna på bland annat New York Times, The Guardian, Le Monde och Süddeutsche Zeitung kände två av dem inte till priset överhuvudtaget, och hos de andra var kännedomen påtagligt låg. Första gången som kulturredaktören på Los Angeles Times hörde talas om Polarpriset var 2016 när Max Martin fick ta emot det. Då har det ändå delats ut varje år sedan 1992.

LÄS MER: Polarpriset till Metallica - välförtjänt och riskfritt

Att Stikkans musikpris inte kan förknippas med Alfred Nobels nedsolkade litteraturpris är säkert inget som grämer Polarprisjuryn i dagsläget, men förr eller senare lär Nobelpriset skrapa av sig smutsen och på nytt skina över kulturvärlden på ett sätt som Polarpriset aldrig kommer att göra.

Om man för en stund ändå vill spela med och ta Polarpriset på allvar är det såklart pinsamt och ett direkt underkännande av jurymedlemmarnas arbete att det tagit dem 27 år (!) att prisa en hiphopartist. Hiphop är den populäraste musikgenren hos ungdomar sedan 90-talet, och för två år sedan gick hiphop om rock som den mest konsumerade musikgenren i USA.

Med sådana förutsättningar finns det säkert tio andra hiphopartister jag hellre hade gett Polarpriset till,

Att juryn nu väljer att uppmärksamma den Göteborgsaktuella pionjären Grandmaster Flash (spelar på Pustervik 22 februari) är såklart ett erkännande av hans gärning och dj-konst, som inleddes bakom skivspelarna i Bronx redan på 70-talet, och det är ett beslut som är svårt att kritisera. Givetvis är han en värdig pristagare. Även om det känns lite godtyckligt.

Ger man priset till Bruce Springsteen före Bob Dylan, och lyfter fram Paul McCartney två decennier före läromästaren Chuck Berry, tyder det på ett rätt fritt förhållande till kronologisk musikhistoria. Det vill säga att juryn gör lite som den vill, och med sådana förutsättningar finns det tio andra hiphopartister jag hellre hade gett Polarpriset till. Men framförallt bekräftar det bilden av ett meningslöst musikpris.

FOTNOT: Grandmaster Flash delar årets Polarpris med violinisten Anne-Sophie Mutter och stiftelsen Playing for change.