Valeria Luiselli.
Valeria Luiselli. Bild: ©Diego Berruecos

Poetisk satir över litteraturvärldens jakt på stjärnor

De tyngdlösa är vacker och bitvis glimrande, men alltför konstruerad för att gripa tag på allvar. Mattias Hagberg har läst Valeria Luisellis debutroman.

ANNONS
|

Jag gillar anslaget i Valeria Luisellis roman De tyngdlösa, nu på svenska i fin översättning av Annakarin Thorburn. I Mexico City sitter en ung småbarnsmor och försöker skriva en roman, men hennes arbete avbryts hela tiden av vardagslivet. Texten blir splittrad och fragmentarisk. Hennes egna betraktelser över livet som mor och författare flyter samman med gestalterna i den roman hon försöker skriva. Gränserna luckras upp och det blir efterhand allt mer oklart vem som egentligen talar genom texten.

LÄS MER: Mattias Hagberg - Marlon James ger romankonsten nytt syre

Vid sidan av småbarnsmamman bärs romanen upp av två andra röster. Dels den mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde och verkade i USA från slutet av tjugotalet fram till sin död 1952. Och dels av en ung översättare från spanska till engelska som lever i New York, och som möjligen är småbarnsmamman som ung.

ANNONS

Framför allt faller jag för den senare berättelsen, den om översättaren. Den är en sorts poetisk satir över litteraturvärldens ständiga jakt efter nya fixstjärnor. Översättaren jobbar på ett litet förlag som specialiserat sig på att sniffa upp okända latinamerikanska författare. Målet är hela tiden att hitta en ny Roberto Bolaño eller en ny Gabriel García Márquez – och därmed säkra ekonomin.

Ja, det finns mycket att tycka om i den här romanen. Här finns scener som glimrar av poetisk skärpa och här finns brännande tankar om litteraturens väsen. Men som helhet skär det sig tyvärr. Trots att Valeria Luiselli skriver behagligt och musikaliskt kommer texten aldrig till liv. Konstruktionen, alltså själva idén att låta romanens olika röster växa samman, lägger sig hela tiden i vägen för gestaltningen. Gång på gång kommer jag på mig själv med att tänka mer på hur smart allt är hopfogat än på vad jag faktiskt läser. Det är synd, för jag upplever – nästan på varenda rad – att Valeria Luiselli har potential att skriva något utöver det vanliga.

LÄS MER: Mattias Hagberg - Yazbek låter barnet vittna

Kanske skulle hon ha gett sig själv en lättare uppgift. Metalitteratur riskerar ju alltid att rasa samman under sin egen tyngd, under den intellektuella överbyggnaden.

ANNONS
ANNONS