Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Björn Werner: PK-studenter är inte det största hotet mot akademisk frihet

Det stormar en debatt om hur svenska utbildningar riskerar att politiseras av politiskt korrekta krav. Men universitetens självständighet har varit under attack sedan Olof Palme ställde tillväxt mot bildningsideal på 1960-talet.
Det menar GP:s kulturchef Björn Werner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För allt för länge sen var jag Erasmusstudent i Berlin. Det gav mig ett generöst stipendium som räckte mer än väl för att besöka stadens billiga barer. Det gav mig också en närbild av ett annat lands universitetskultur. Och just detta år, 2008, var studenterna på Humboldt-Universität ovanligt arga. Föremålet för deras ilska var Bolognaprocessen, en europeisk utbildningsreform inrättad för att införa samma standard i akademisk examen över hela kontinenten.

I stället för en spridd skur av fina titlar skulle nu alla tvingas in i en treårig bachelor- respektive femårig masterexamina. Den kan låta tråkigt och tekniskt – men konsekvenserna var stora för den tyska synen på kunskap. Att de var extra arga på just mitt universitet var heller inte så konstigt. Själva bildningsidealet är döpt efter skolans grundare: den preussiske forskaren Wilhelm von Humboldt. Han lanserade idén om att utbildning ska göra en till människa. Inte yrkesmänniska.

Den som vill diskutera akademisk frihet gör den en otjänst genom att lägga all energi på detaljfrågor.

Strömlinjeformade universitetsutbildningar där studenterna skulle igenom snabbt och utan större möjlighet att provsmaka sig fram på kunskapens frukter gick tvärt emot de storvulna ideal som präglade de tyska studenternas liv. Banderollerna vajade i vinden. Slagorden skallade mellan fasaderna. Men slaget var redan förlorat. Tyskarna fick rätta in sig i ledet.

Jag tar upp detta eftersom det i Sverige just nu rasar en rätt högljudd debatt om huruvida den akademiska friheten i landet är hotad. Framförallt på liberala ledarsidor, där bland andra DN:s Erik Helmersson och SvD:s Katarina Barrling slagit på stora trumman. Studenter är för politiskt korrekta, sägs det. Så till den grad att de tvingar in meningslös kurslitteratur i läroplanen och får lärare att dra sig för att säga n-ordet ens i utbildningssyfte. Vissa menar rentav att hela högskolan är politiserad, att vissa grenar av universitetet aktivt utbildar eleverna in i olika ideologier, snarare än förmedlar kunskap och kritiskt tänkande.

”Annat var det på Palmes dagar”

Det är en konflikt som belyser viktiga frågor. Men den som vill diskutera akademisk frihet gör den en otjänst genom att lägga all energi på detaljer. Satt i skuggan av vårt utbildningssystem, som sedan 1960-talet fogat sig i en mycket snävare syn på utbildningen och lärandets roll än exempelvis det tyska, är de nuvarande ordväxlingarna petitesser.

Annat var det på Olof Palmes dagar, då han som nytillträdd ecklesiastikminister lade fram ett förslag till utbildningsreform som fortfarande ger vissa gamla rävar kalla kårar: UKAS. I korthet en socialdemokratisk dröm om att strömlinjeforma utbildningarna till en mer rationell och tillväxtfrämjande värld. Det var bra för Sverige.

UKAS gamla tillväxtfrämjande mall har blivit till en självklar bas för hur högskolan fungerar.

De radikala studenternas förtvivlan blev så stor att de (i en inte helt övertygande ”show of force”) ockuperade sitt eget kårhus 1968. Det hjälpte förstås inte. Undan för undan implementerades de flesta av Palmes idéer – och lade grunden till det svenska högskolesystem vi har i dag. En plats dit de allra flesta söker sig för att bli mer gångbara på arbetsmarknaden och desto färre för att vårda den spröda blomma av akademiska värden som bland andra Helmersson och Barrling tagit på sig att försvara.

”Från kulturutbildning raka vägen till jobb på musikbolag”

För om anpassning till politisk korrekthet på bekostnad av sanningen är ett problem – vad är då inte den anpassning till marknaden som skett under 60 år? Ett tidsspann som är så långt att de flesta svenskar blivit blinda för att den alls har gjorts. UKAS gamla tillväxtfrämjande mall har blivit till en självklar bas för hur högskolan fungerar. Och det är inte en plats som främjar det fria kunskapssökande som är grunden för akademisk frihet.

På Göteborgs universitet kan du i dag läsa en kandidatutbildning i ”Kultur”. En treårig utbildning som inte bara lär dig ”teoretiska perspektiv på kultur, makt och identitet” utan också ”omfattar planering och utförande av publika evenemang”. På universitets hemsida skryter man för studenterna med rubriken ”Från kulturutbildning raka vägen till jobb på musikbolag”.

Utmärkt för Sverige AB. Katastrofalt för idén om kunskapens egenvärde.

Läs mer av Björn Werner:

LÄS MER: Många av oss hade trivts rätt bra i DDR

LÄS MER: Alla missar att ”Exit” drämmer ”Kapitalet” i skallen på oss

LÄS MER: Nu får politikerna ge sig – stäng inte Slottsskogen!

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.