Maria Domellöf-Wik: Pixars "Röd” fångar träffsäkert pubertetens starka känslor

Svett, skam och rodnad. Puberteten är ett hav av känslor – som gjort för drama. Konstigt då att det suttit så långt inne för filmmakare världen över att ta sig an det tacksamma ämnet. Disney/Pixars nya ”Röd” blir därför inte bara enastående – utan banbrytande.

ANNONS

Puberteten minns jag som härligt himlastormande och sjukt jobbig på samma gång. En plågsam berg-och-dalbana bland hisnande känslor – inklusive panik över diverse nya kroppsliga förnimmelser: som massiv svett vid fel tillfälle, iögonfallande acne, pirrig förälskelse, hormoner, fumlighet, skam och rodnad. Lägg därtill den första mensen – med allt vad det innebär. Vad kan vara jobbigare? Möjligen då att ens mamma kommer smygande utanför klassrumsfönstret och viftar med ett paket bindor. Fullt synlig för alla i klassen – inklusive läraren.

Det är vad trettonåriga Meilin ”Mei” Lee tvingas utstå i nya Disney/Pixar-filmen ”Röd” – vars originaltitel är ännu mer talande: ”Turning red” som i ”att rodna”.

ANNONS

Har jag någonsin sett en lika inkännande skildring av pubertetens kval och glädjeämnen på film? Inte vad jag kan minnas.

En film som rättframt tar sig an sitt känsligt ämne, dessutom med en osedvanligt stor dos humor. Har jag någonsin sett en lika inkännande skildring av pubertetens kval och glädjeämnen på film? Inte vad jag kan minnas. Ändå har tjejer kommit in i puberteten sedan filmens begynnelse. Att det dröjt ända till 2020-talet innan upplevelsen gestaltas med emfas är bara att beklaga.

Kinesisk-kanadensiska Mei får snart ytterligare ett bekymmer. Så fort hon blir känslomässigt upprörd, vilket ju närmast är pubertetens grundtillstånd, blir hon förvandlad till en stor, fluffig röd panda. En förmåga som gått i arv i släkten, på mödernet. Förvandlingskonsten för tankarna till folksagan och accentuerar på ett briljant sätt pubertetens känsla av kroppslig oformlighet och klumpighet.

Blinkningen till bröderna Grimms sagovärld är tydlig, men till skillnad från Disneys ”Snövit” (1937) där den elaka styvmodern stirrar i spegeln och ängsligt söker bekräftelse på att hon, och inte styvdottern, är vackrast så är ”Röd” sedelärande på ett mer modernt vis: I stället för konkurrens betonas här kraften i kvinnokollektivet.

Det märks tydligt att filmmakarna låtit sig inspireras av japanska studio Ghibli, som länge låtit starka flickor och kvinnor ta plats i sina animerade berättelser.

”Röd” är filmen som jag själv gärna hade velat se som trettonåring. Att den dessutom är tillägnad världens alla mammor, döttrar, mostrar och mormödrar känns inte mer än rätt. Vi har ju alla tagit oss – eller ska ta oss – igenom puberteten – som i bästa fall lär oss att bemästra våra starka känslor och utvecklas till kraftfulla (om än inte alltid fluffiga och röda) samhällsmedborgare.

ANNONS

Läs fler kulturtexter av Maria Domellöf-Wik:

LÄS MER:Recension: ”Själen” i regi av Pete Docter och Kemp Powers

LÄS MER:Filmernas nordbor är kantigare än någonsin

LÄS MER:Hög tid för Sverige att ta tag i ”Netflix-lagen”

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS