Harold Pinters tre sidor korta text Presskonferensen blev den brittiske nobelpristagarens sista dramatiska verk. När den lilla pjäsen hade premiär på Royal National Theatre i London i februari 2002 spelade en cancersjuk Pinter själv huvudrollen som nytillträdd kulturminister med förflutet inom den hemliga polisen.
Presskonferensen är en enkel satir som berör frågor om maktens förhållande till sanningen och språket. En kulturminister håller presskonferens och desarmerar kvickt alla kritiska frågor genom att enkelt och skamlöst svara på dem. Javisst, han har varit chef för den hemliga polisen och ja, han har sett till att bryta nacken av barn till oliktänkande. Men det, liksom att våldta kvinnor från familjer som ägnar sig åt samhällsomstörtande verksamhet, är del i en bildnings- och kulturprocess. ”Vilken kultur är det ni förespråkar?” frågar en reporter. ”En kultur grundad på respekt och rättssäkerhet” svarar ministern.
LÄS MER: Nobels dödskyss är en myt
I sitt nobelpristal från 2005 riktar Pinter skarp kritik mot USA:s olika ingripanden i världspolitiken under andra halvan av 1900-talet. USA:s agerande är enligt Pinter att betrakta som en brottslighet som varit ”systematisk, konstant, brutal och skoningslös” och en ”absolut, klinisk maktmanipulation”. Vad värre är, det hela har skett inför öppen ridå, i namn av det goda och utan reaktioner från omvärlden. Vi är omgärdade av en väldig gobeläng av lögner konstaterar Pinter i talet. Det politiska språket strävar inte efter sanning utan bara efter makt. ”Man använder i själva verket språket för att hålla tanken i schack”. Tony Blair, föreslår Pinter, bör ställas inför den internationella domstolen i Haag.
Götaplatsen utgör med sin tunga arkitektur förstås en utmärkt arena för att frammana känslan en totalitär stat
Det är förstås mot bakgrund av Pinters eget halvsekel långa arbete med sanningen, liksom genom hans politiska stridbarhet och aktivism som en knapp satir som Presskonferensen blir intressant. Det är så att säga en text som kräver sin inramning. Så hur framstår då texten 15 år senare i en svensk kontext? På initiativ av Teater Halland och dess konstnärliga ledare Anna Sjövall spelades minipjäsen i lördags samtidigt,utomhus och gratis av 23 olika teatrar i landet.
I Göteborg ansvarade Backa Teatern för föreställningen som i sin helhet tog fem minuter ute i februarikylan i anspråk. Ylva Olaison spelade en stramt leende maktfullkomlig kulturminister som levererar hot med glada skratt till de tre reportrarna spelade av Josefin Neldén, Ulf Rönnerstrand, och något oväntat teaterchefen Björn Sandmark. ”Vi försöker bevara den inneboende godheten hos den vanliga familjen Svensson. Vi ser det som vår moraliska plikt.” säger ministern stolt till de förskämda reportrarna på Stadsteaterns trappa innan hon tar emot en blombukett.
Götaplatsen utgör med sin tunga arkitektur förstås en utmärkt arena för att frammana känslan en totalitär stat. Samtidigt blir Pinters text framförd i denna miljö väl historisk. Likaså kan man fråga sig om det var så genomtänkt att spela Presskonferensen med chefen i en av rollerna. Det liknar närmast en självgod klapp på den egna på axeln.
LÄS MER: Sandmarks syn på kritik är udda
