Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Emanuel Karlsten Bild: Lisa Thanner

Pinsamt med mobilförbud i skolan

Emanuel Karlsten frågar sig varför vi ska straffa barnen för att de gör som vi.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Välkommen till en mobilfri skola!

Så har det hälsats välkommen i många föräldrars brevlådor under skolstarten. Det låter som en så självklar sak att jag gissar att flera av er nickat bekräftande åt hälsningen, kanske känt lättnad? Du har ju sett hur barnen slukas och distraheras av mobiltelefonens värld och äntligen tar någon tag i det! Men kan vi fundera lite tillsammans på det här? Vad är det egentligen vi förespråkar med ett sådant förbud?

LÄS MER: Stockholm har inte monopol på innovation

Det är relevant att fråga sig nu, inte bara för att det är skolstart utan också för att förbudet är på väg att bli lag. I Frankrike har det just blivit det, där måste alla elever under 15 år lämna mobilen hemma. I Sverige går både Socialdemokraterna och Liberalerna till val på förbudet: skolan ska vara en mobilfri zon.

Varför? Ingen annan plats i samhället är det? Så vad är det vi vill skapa?

“En lugn miljö för barnen att studera i” är det självklara svaret, men det vi då också säger är att mobilen i bästa fall är onödig för inlärning. Eller för att citera barn- och internetforskaren Elza Dunkels: “Det skulle betyda att skolan utgör ett separat spår i samhället, där digitaliseringen är i bästa fall irrelevant och i sämsta fall negativ /.../ för elevernas betyg”.

Vad skulle det ens spela för roll med forskning som visar att “skärmar” i undervisning ger sämre betyg (en sådan finns inte, vad jag vet) – har vi då något alternativ?

Jag begriper så klart att mobilen kan vara extremt störande. En lärare som ständigt behöver påpeka att en elev ska lägga bort mobilen förlorar tid som skulle gått till undervisning. Det är begripligt och acceptabelt att lärare då behöver införa ett förbud eller till och med beslagta en mobiltelefon. Lyssnar inte elever på tillsägelser ska det få konsekvenser. Men att införa ett totalförbud är en annan sak. Det är att demonisera digitaliseringen och isolera skolan från allt som händer utanför. Det skapar en brutal kontrast till livet som påbörjas direkt efter undervisningens slut, eller i arbetslivet.

LÄS MER: Det är inte internet som gjort oss lättkränkta

Vad skulle det ens spela för roll med forskning som visar att “skärmar” i undervisning ger sämre betyg (en sådan finns inte, vad jag vet) – har vi då något alternativ? Vi står redan i en utveckling vi inte kan (eller vill) backa från. Skärmar och internet är här och de förändrar hela bilden av vad information och kunskap är eller hur den skapas. Vill och kan verkligen skolan stå utanför det?

Jag satt själv på ett föräldramöte där det här diskuterades. Föräldrar satt och antecknade på sina telefoner och när läraren skrev något på tavlan lyfte alla upp telefonerna och fotade tavlan. För det är så vi gör numera. Det är också så våra barn ser att vi gör. Ändå ska vi straffa barnen för att de gör som vi?

Det är självklart inte skolans ensamma ansvar att fostra våra barn i mobilanvändande, det ansvaret är också föräldrarnas. Och det kan kännas som en skön signal att förbjuda mobilen, skaffa kontroll i en situation som blivit allt mer obegriplig.

LÄS MER: Facebook börjar bli som ett eget land

Men förbudet framstår lätt som hycklande. En romantisk bild av att barn ska uppleva analoga fördelar – som knappt återfinns i någon annan del av samhället.

Att lagstiftare tror sig vara så färdiga i sin analys om vad som är problemet i skolan är inte framsynt, det är ärligt talat lite genant.