Akademiledamoten och författaren Per Wästbergs nya bok bygger på samtal med kantstötta individer som korsat hans väg.
Akademiledamoten och författaren Per Wästbergs nya bok bygger på samtal med kantstötta individer som korsat hans väg. Bild: Caroline Andersson

Per Wästberg ställer frågan

Monika Tunbäck-Hanson läser en sinnlig och undersökande samtalsbok av en formuleringens mästare.

ANNONS
|

Med en aldrig sinande ordlust fortsätter Per Wästberg att skriva. Man kunde tro att han efter runt sextio böcker och de senaste årens fem massiva memoarverk skulle tagit en paus. Men inte. I sin nya bok Klasskamraten och andra möten skildrar han i tjugotvå kapitel mötet med en rad män och kvinnor. De berättar sina liv. Han lyssnar och bryter bara in då och då. Han kallar dem till exempel Författaren, Samlaren, Containerkvinnan, Dialektpoeten, Bekännaren, Mecenaten, Svampjägaren. Texten glider mellan det som förfaller dokumentärt och det som känns fiktivt, eller som egna minnen förvandlade till de andras. In i dessa ofta namnlösas berättelser fogas tydligt tecknade beskrivningar av rum, av stad, av landskap och natur.

ANNONS

Det är sent i livet för de flesta han ger orden. Några är hans bekanta, andra är okända som kvinnan han stöter på i Jardin des Plantes i Paris. Catherine, som hon kallas, berättar om sin familj. Wästberg funderar över hennes uppseendeväckande öppenhet och tror att den beror på hans förmåga att fråga ”särskilt kvinnor, om vad de tänkt och gjort, om deras uppväxt och bakgrund, inte burdust utan för att få den andra att känna sig sedd.”

Wästberg är en god, lyssnande samtalspartner annars skulle inte dessa människor breda ut sina kantstötta liv för honom. Bekännaren till exempel, som Wästberg möter i ett sommarvackert Stockholm och känt sen studietiden, talar en hel kväll om tiden med den älskade, som lämnade honom i sorg och ensamhet. I den berättelsen som i andra finns i resonemangen runt kärlekens olika yttringar tydliga ekon av texterna i det sena 60-talets trilogi där Luftburen var centrum. Samma sinnlighet, samma undersökande blick. Självklart finns också referenser till litteratur och konst – sällan till samhället utanför den privata sfären. Några möten är mer lekfulla, lite (själv)ironiska, smått absurda.

Att Wästberg är en språkets mästare vet vi, men han tycks också förföras av konsten att formulera sig. Han kunde ha hejdat sig och strukit – ibland.

ANNONS

ANNONS