Hur bestämmer man graden av genomslag hos en offentlig person? Svårt – om man inte gör som författaren Lars Ragnar Forssberg och helt enkelt utnämner den person man skriver en sorts biografi om till typ viktigare än alla andra: ”Har någon sedan Astrid Lindgrens dagar haft en lika stor roll i svensk offentlighet som GW”, frågar Forssberg sig i inledningen av den egna boken Fenomenet GW, och svarar - efter att ha räknat upp personer som hamnar högre på popularitetsrankingar (kungen, Zlatan…), författare som säljer fler böcker (Jan Guillou, Henning Mankell…) och tunga opinionsbildare (”Tage Danielsson, Bo Strömstedt och Peter Wolodarski”) – att ”deras avtryck i offentligheten kan inte mätas med GW”. Det där anslaget är lite magstarkt. Det må så vara att kriminologen, författaren och programledaren Leif GW Persson har en stor publik – Veckans brott ligger på topplistor över de mest sedda SVT-programmen med runt 1 miljon tittare – men vad då ”avtryck i offentligheten”? I vilket avseende?
Ett fenomen
Jag är med på beskrivningen ”fenomen”, i betydelsen en märklig företeelse eller till och med något ganska förunderligt: en mumlande, ibland grymtande, man med tunga påsar under ögonen och en uppsyn så plågad att jag för ett tag sedan hörde en femåring medkännande utbrista: ”Oj, vad trött han är!”. Det här är ingen person som stylats och medietränats enligt regelboken. I det, och den plats han ändå får i offentligheten, ligger något som skulle kunna benämnas som ett fenomen, eller till och med fenomenalt. Genomslag är något helt annat. Och att göra som Lars Ragnar Forssberg, om det är det han gör, mäta genomslag i form av publikens storlek och en relativ frånvaro av kritiska motröster är långtifrån självklart. Det betyder så klart något att ha många tittare och läsare, att sälja många böcker eller skapa många löpsedlar, men det måste ställas i relation till vad personen uttalar sig om. Och vad publiken gör med det han säger. Leif GW mumlar om brott i tv, utan, enligt Forssberg, att någon invänder mot alla de sakfel som en del av hans historier är behäftade med. Leif GW privatspanar om Palmemordet, utan att ha rätt. Leif GW klipper banden med personer som inte passar honom eller som, ur ett Perssonskt perspektiv, ger dåliga råd. Leif GW kommenterar aktuella brott, ibland nästan innan polisen själv hunnit fram till brottsplatsen. Och Leif GW skriver krönikor i Expressen, där han, enligt Forssberg, ”torgför sina åsikter om pågående mordutredningar”.
Vem vågar ifrågasätta GW
Okej. Lars Ragnar Forssberg är journalist. Han inleder sin bok om Leif GW Persson med att citera Erik Lindegrens dikt Ikaros och Nationalencyklopedins definition av omnipotens. Det antyder bilden av en person som lider av storhetsvansinne som dessutom i sina högtflygande ambitioner kommer att bränna sig på solen. Tidigt refererar han också till en kritisk krönika han själv skrivit: ”Vem vågar ifrågasätta Leif GW?” och konstaterar att den var ett misstag. Efter det tätnar leden och han får svårigheter med sitt bokprojekt. Personer som borde ha något att berätta om Leif GW blir svårtillgängliga och, anar Forssberg, rädda ”för att stöta sig med giganten. Möjligen tål han inte kritik.” Men vad gör då Forssberg av detta? Inte mycket. Han skriver ledigt, fångar flyhänt sin läsare, ställer frågor, citerar och släpper sedan de flesta resonemang med något slags citat. Han hoppar från sten till sten, utan att själv vända på dem. Ibland verkar han också glömma var han just varit. Efter att på sidan 111-112 berätta om ett dubbelmord i Brattås utanför Härnösand 2005, introducerar han på sidan 113 mordet som om han inte precis nämnt det ”2005 skedde ett brutalt dubbelmord i Brattås utanför Härnösand”. Då lider författaren antingen av mycket dåligt korttidsminne, eller så har han väldigt sent kastat om sidorna i sin text.
Dåligt underbyggt Boken lider också av dåligt underbyggda påståenden, eller rena tyckanden. Så här – inte så olikt något GW sarkastiskt kunde ha utbrustit – kan det till exempel låta, om programledaren Camilla Kvartoft: ”Hon lämnade det programmet /SR:s Studio ett/ några veckor före premiären av ’Veckans brott’, som en av alla dessa begåvningar som överger radiomediet för att de dras till televisionens rampljus och stora publik”. Jaså?! Källa på det? Det finns säkert mycket att säga om Leif GW Persson. Men den här formen av rundmålande pekbok för vuxna fyller ingen större funktion. Den varken fördjupar eller komplicerar bilden av en mediepersonlighet som i sin skenbart fryntliga tvärsäkerhet verkar erbjuda tröst åt långt fler vilsekomna själar än vad som borde vara skäligt.
