Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Paul Auster fängslas av slumpen

Litteratur: Varje författare är fångad i sina egna tvångstankar om saker och ting hur mycket man än försöker hålla dem ifrån sig. Det menar Paul Auster, som i nya romanen Dårskaper i Brooklyn ännu en gång bearbetar slumpens makt över våra liv.
Egentligen gillar han inte alls intervjuer. Det är en av anledningarna till att han inte ägnat sig mer åt film trots framgångarna med bland annat Smoke, där Harvey Keitel och William Hurt spelade huvudrollerna.
Paul Auster tar förvisso vänligt emot oss i sitt brownstone-hus i Brooklyn, han småpratar, bemöter frågorna med stort allvar. Men där finns en sorts blyghet och motsträvighet också. Allt han vill säga finns ju redan i böckerna, menar han.
Uppmärksammad blev han med romansviten New York-trilogin, men riktigt känd först efter att ha skrivit manuskripten till filmerna Smoke, Blue in the face och Lulu on the bridge. Erfarenheter han inte velat vara utan, säger han själv, men som också fick honom att inse att han inte har vad som krävs för att göra film. Det är för utmattande, för offentligt. Och det hade tvingat honom att sluta med det som är hans kall skrivandet, romanförfattandet.
För det är inget som man väljer, du blir snarare utvald. Det är något som liksom kommer långt inifrån dig själv, idéerna bara bubblar upp till ytan och du upptäcker att du måste göra det här. Samtidigt är det ett helt galet sätt att leva på sitta där i ett rum hela dagarna och skriva ord efter ord på ett papper

Karaktärerna underhåller honom
Men det är aldrig ensamt, konstaterar han. Karaktärerna och deras brokiga framfart underhåller honom, skänker sällskap och får timmarna att flyga iväg i hans lilla skrivarlya några kvarter bort.
I Dårskaper i Brooklyn är huvudpersonen den enstörige och lätt cyniske försäkringstjänstemannen Nathan Glass, som efter en svår sjukdom flyttar in till New York från landsbygden, mest för att få ett anonymt och stilla slut på sitt ganska trista liv. Men i Brooklyn stöter han på sin systerson, som han inte sett på över tio år, ett slumpartat sammanträffande som leder till nya av samma sort.
Historien är naturligtvis ny, men den vane Auster-läsaren känner igen sig i märkliga händelseutvecklingar och de små gliporna av hopp bakom till synes stängda dörrar.
Vissa skulle hävda att Paul Auster inte är särskilt intresserad av realism. Men själv är han är ute efter att undersöka större teman, som kärlek, förlust, minnets makt. Samtidigt hävdar han att exempelvis slumpen hans kanske mest återkommande käpphäst har en mycket större betydelse i vår tillvaro än vi kanske tror. Verkligheten kan innehålla de mest egendomliga sammanträffanden och statistiska omöjligheter.

Oväntade händelser
En skotsk journalist intervjuade mig härförleden, och när hon skulle äta frukost satt hon med min senaste bok, varpå kyparen frågade om jag kommit ut med något nytt, för han gillade mina böcker. Då tog en fransk kvinna vid bordet intill upp samma bok ur sin handväska. Någon annan där visade sig vara vän till en av mina vänner, och när han läste en av mina böcker och kom till sidan 147 ringde han en bekant i Mexiko och sa: Du måste läsa den här boken! Då svarade hans bekant att det var precis vad han höll på med, han var närmare bestämt på sidan 147 ...
Visst har vi möjligheter att välja, göra upp planer, konstaterar Paul Auster. Men hans eget liv har varit så fullt av konstiga, oväntade händelser att han inte kan låta bli att återkomma till denna verklighetens mekanik, en kraft som plötsligt kan ändra hela färdriktningen i våra liv.
Det är därför jag skriver om de här sakerna, de fascinerar mig just därför att jag förstår så lite av dem. Att skriva om det man redan vet är ju inte särskilt upphetsande.

En bok förblir aldrig densamma
För det är vad författare till stor del sysslar med, menar han. Att ständigt halka tillbaka ner i sin egen besatthet, trots att man gör allt för att undvika den. Författandet är att gång på gång upptäcka sig själv. Vilket ju också läsaren gör, med allt sitt bagage. Därför förblir en bok aldrig densamma.
Det är det fina med litteraturen det är ett medskapande. Och jag tror det är en av få platser i världen där två personer kan mötas på de mest intima villkor. Det är enda gången vi kan tränga in i en främlings medvetande, och genom att göra det, bekräftar vi vår egen mänsklighet. Därför kan en bok aldrig dö. Det är omöjligt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.