Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Paul Auster: Dårskaper i Brooklyn

Bok: Den underliggande känslan av osäkerhet och hot som varit en viktig grund i Paul Austers författarskap har i den nya romanen bytts ut mot trygghetsnarkomanens sentimentalitet.
Nathan Glass, berättaren i Paul Austers nya roman Dårskaper i Brooklyn, är som klippt och skuren för att vara huvudrollsinnehavare i en bok av Paul Auster ... Kring de sextio, nyskild och diagnostiserad med lungcancer som för tillfället hålls stången, flyttar han tillbaka till sin barndoms Brooklyn för att framleva sina dagar i ett vakuumlikt tillstånd. Han har tillräckligt med pengar på banken för att slippa oroa sig för sin försörjning och fyller sin nyvunna frihet med ett projekt som han kallar för Den mänskliga dårskapens bok. I denna plitar han ner så väl triviala som betydelsemättade episoder ur sitt eget och andras liv: felsägningar, ödesdigra missförstånd, märkliga sammanträffanden.

Han har liten eller ingen kontakt med sin familj, men som av en slump träffar han en dag sin favoritsysterson i antikvariatet runt hörnet. Den före detta lovande litteraturvetaren Tom Wood har hoppat av sina studier, fetat till sig, arbetat som taxichaufför och förlorat alla sina vänner. Men nu har den homosexuelle antikvariatföreståndaren Harry Brightman tagit honom under sina vingar.
Vad mer kan man säga? Toms syster är på vift någonstans på den amerikanska kontinenten. Hennes nioåriga dotter dyker en vacker dag upp i New York, men vägrar att prata. Nathans dotter vill inte ha kontakt med sin far. Tom avståndsförälskar sig i en V P M (vacker perfekt mor). Harry Brightman avslöjar sitt färgrika förflutna för Tom och Nathan (han har i ett tidigare liv och under namnet Harry Dunkel suttit i fängelse efter att ha sålt falska konstverk för att hålla sitt galleri flytande). Och på samma uppräknande och planlösa sätt puttrar Austers motståndslösa prosa godmodigt vidare. Episoder och sammanträffanden avlöser varandra. Några hänsynslösa skurkar och en dröm om ett utopiskt lantliv på något som kallas för Hotell Existens blandas i grytan, men sammantaget blir soppan utspädd, fadd och smaklös. Det bestående intrycket är att den smarte och mörke Paul Auster man lärde känna i New York-trilogin har ersatts av en Austerepigon som förläst sig på John Irving-romaner.

Skrönor kan vara hur roliga och spännande som helst, men den nya bekvämare Auster saknar all känsla för timing. Romaner behöver visserligen ingen tydlig ramberättelse, men i brist på samma krävs en känsla för när man ska sätta punkt. Den senare hälften av Brooklyndårskaperna lider av att hela tiden börja om från början. En möjlig, men i grunden allt för välvillig tolkning av Austers metod skulle kunna vara att berättelser i sig aldrig har några slut, endast vändpunkter. Men jag misstänker snarare att Auster - som har förlagt händelserna till ett mytologiskt "före" 11/9 2001 - haft problem att jämka samman sitt litterära New York med dagens verkliga. Resultatet blir därefter. Den underliggande känslan av osäkerhet och hot som varit en viktig grund i författarskapet har bytts ut mot trygghetsnarkomanens sentimentalitet. Och följaktligen måste de flestas liv (trots motgångar och besvär) ordnas till det bästa innan berättelsen kan läggas till handlingarna.

Nej, Dårskaper i Brooklyn är ingen bra roman. Läs hellre Orakelnatten som kom för ett år sedan. Den finns dessutom i pocket.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.