Menottis "flyktingopera" Konsuln, som just nu ges på Nääs slott, är en imponerande satsning.
Menottis "flyktingopera" Konsuln, som just nu ges på Nääs slott, är en imponerande satsning.

Patos bakom storslagen opera

ANNONS
|

Efter en serie mindre produktioner under 2000-talet har entusiasterna bakom föreningen Cantiamo i år bestämt sig för att satsa på mer fullskaliga sommaroperaprojekt på Nääs slott. Platsen för den inledande föreställningen, en uppsättning av Gian Carlo Menottis "flyktingopera" Konsuln, är det så kallade Lekhuset vid Nääs som tidigare var gymnastiksal för Slöjdseminariet. Det är en vacker träbyggnad som ligger idylliskt intill sjön Sävelångens vatten och i all sin enkelhet är detta en föreställning som på ett fascinerande sätt gör bruk av platsens egna förutsättningar.

Det rör sig fortfarande om en förhållandevis liten och blygsam produktion, med tio sångsolister, en orkester bestående av endast åtta musiker och nästan ingen rekvisita. Ändå blir det en storslagen och imponerande satsning som faller så väl ut, därför att den tycks bygga på rätt förutsättningar. Det vill säga: människor som gör något de helt och fullt tror på, och som därmed lyckas hitta ett allvar i konsten, rentav ett humanistiskt patos.

ANNONS

Menottis musik har den karaktären att den lätt skulle kunna hamna i det sötaktigt förföriska och senromantiskt pekoralistiska. Men i Konsuln, uruppförd 1950, fungerar det Pucciniartade tonspråket märkligt väl, dels därför att berättelsen i sig är så gripande och dels för att det känslosamma hela tiden åtföljs av en klanglig stramhet och skärpa i de individuella fraserna. Det är inte helt olikt den sene Kurt Weills försök att förena det europeiska arvet med Broadwayvärldens publiktillvändhet.

Det skulle förstås låta radikalt annorlunda om det vore en fullskalig orkester som framförde musiken, men jag är inte säker på att det skulle vara till verkets fördel. Det intressanta med uppsättningen på Nääs, i regi av Anna-Lena Telander, är just att den går direkt på uttryckets kärna och på ett intelligent vis gör bruk av de små och minimala förutsättningarna. Ett bra exempel är det skåp som åt ena sidan föreställer ett kök som hör till familjen Sorells hem. När det vänds blir det ett dokumentskåp och en del av interiören på konsulatet, där den byråkratiska sekreteraren, utmärkt spelad av Boel Adler, sitter vid sitt skrivbord och talar om för människorna som söker visum att alla papper måste vara korrekt ifyllda.

Det räcker med frasen "Vi gör inga undantag" för att en samtidskontakt skall vara etablerad. Det är svårt att inte börja tänka på det svenska Migrationsverket när man ser den här föreställningen, även om själva platsen för händelseförloppet är en militärdiktatur där hemliga polisen står i regelbunden kontakt med personalen på konsulatet.

ANNONS

I ljuset av hur lätt det är att leva sig in i familjen Sorells öde, med mannen som är aktiv i motståndsrörelsen och den oroliga hustrun med sitt barn som försöker ordna möjligheter för familjen att fly det krigshärjade landet, är det en smula märkligt att inte Konsuln framförs oftare. Kanske har det att göra med hur man närmar sig musiken? I Anna-Lena Telanders uppsättning öppnar sig ett humanistiskt-politiskt perspektiv i det senaste århundradets operakonst som förbinder så vitt skilda tonsättare som Benjamin Britten, Francis Poulenc, Heiner Goebbels och Kaija Saariaho. Då blir också stilfrågan mindre intressant och i stället gäller det hur man använder sig av de musikdramatiska medlen. Det är i det lilla, intima formatet som de gripande berättelserna låter sig gestaltas och som den mänskliga komplexiteten kan komma till uttryck.

Att det sker på ett så övertygande vis i just denna föreställning beror inte minst på Aurora Wedell Borgs tolkning av rollen som Magda Sorell. Det är en fullödig gestaltning som vinner på att den är så återhållsam, i stället för att använda sig av den högromantiska vibratointensitet som Menottis musik så förrädiskt inbjuder till. Aurora Wedell Borg lyssnar sig fram till sin roll, hon tar fram det som är undran och tvehågsenhet, den inre känslan. Desperationen finns där ändå, utan att ständigt behöva understrykas. Men ensemblen gör som helhet över huvud taget fina insatser, och den lilla orkestern under dirigenten Emanuel Kling tar väl vara på färgrikedomen i Menottis partitur.

ANNONS

ANNONS