Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
ÖGA FÖR HÄSTAR. Ellinor Augustinis avancerade lek med hästen som fallosfigur, går igen i flertalet verk på Galleri Lerverk. Bild: Ellinor Augustini

Passiva kvinnobilder och dystopisk keramik

Gallerisäsongen i Göteborg har börjat. Boel Ulfsdotter njuter av dystopisk keramik och ser graffitin ta självklar plats i finrummet

KONST

Lotta Antonsson

I Am a Woman,

Konstepidemin

t o m 4 februari 2018.

Ellinor Augustini

Mindre rolig värme och kärlek

Galleri Lerverk

t o m 3 februari 2018.

Jonathan Josefsson

textil konst.

Galleri Anna H

t o m 28 januari 2018.

Fotokonstnären Lotta Antonssons bildvärld präglas av hennes intresse för allt som har med kvinnlig identitet att göra. Fotoboken I am a woman (2016) är det hittills tydligaste uttrycket för detta. Men det hindrar tyvärr inte att jag står frågande när jag i helgen såg ett urval av hennes bilder och installationer hämtade ur boken när Konstepidemin öppnade sin vårsäsong.

Utställningen är för liten för lokalerna, men det är inte det jag vänder mig emot. Inte heller Antonssons val att arbeta med appropriering (eller fotografiska collage, som hon väljer att kalla sin metod) genom att bygga vidare på redan existerande bilder. Och det är djärvt att utgå från den djungel av mjukpornografiska bilder som härjade också i svenska ”herrtidningar” under 60- och 70-talen. Nej, problemet är budskapet. Det tycks som att Antonsson har en i grunden problematisk kvinnosyn och är helt ovetande om vad Linda Nochlin menade när hon introducerade begreppet ’the male gaze’ på tidigt 70-tal – eller så misslyckas hon helt enkelt med att formulera sina kommentarer till de bilder hon har valt att utgå ifrån. Något annat sätt att förstå inkluderingen av de okommenterade bilderna på en grupp män som ivrigt fotograferar en naken, kråmande kvinna mitt under pågående arbete på en tidningsredaktion, finns helt enkelt inte.

Venus Eyes, fotografi och collage med snäcka, 2017.. Bild: Lotta Antonsson

Flertalet originalbilder som ingår i projektet I am a woman, skildrar nakna kvinnor bland klippor, på ängar eller klängande i träd, det vill säga som en del av det naturliga landskapet. Det förstärks i sin tur av att ytterligare artefakter från naturen, i form av blommor, snäckor, fjärilar och mineraler har placerats över kvinnornas ögon eller munnar. Kvinnor som objekt, antingen tystade eller oseende. De stympade kvinnokropparna gör mig än mer nedstämd. Här blir objektifieringen av kvinnofiguren total, om än med andra medel.

Ellinor Augustinis utställning av keramisk skulptur på Galleri Lerverk diskuterar mäns och kvinnors möjligheter att leva tillsammans betydligt mer påtagligt – och dystopiskt. Förutom att samtliga verk utmärks av en enastående hög teknisk precision så är jag speciellt förtjust i hennes skulpturer av manlig självinsikt som kommer gående på bred front nerför en catwalk. De flesta är trebenta (förstås) och ser väldigt pompösa ut. Intill den andra väggen står tre små iscensättningar som till sin komposition påminner en del om Marie-Louise Ekmans tidiga verk, även om berättelsen är betydligt mindre rolig i Augustinis tappning. När fascinationen inför de absurda miljöerna har lagt sig, blir åskådaren varse att spelet mellan manligt och kvinnligt saknar både värme och kärlek.

Trots konstnärens medlemskap i Konstgruppen Flick finns här heller ingen tydlig feministisk agenda, att döma av Augustinis val att posera kvinnokropparna som passiva objekt, istället för aktiva subjekt. Hennes avancerade lek med hästen som fallosfigur, som går igen i flertalet verk, visar på den fortsatta kraften i den berättande konsten, oavsett teknik.

Jonathan Josefsson ger sina bilder fysisk form och för dem tillbaka mot sitt ursprung. Som den handtuftade ullmattan som har ett tydligt band till husväggens oregelbundna struktur.. Bild: Jonathan Josefsson

Jonathan Josefssons utställning på Galleri Anna H har ett spännande konstpolitiskt budskap: han står upp för graffitikulturens plats i finrummen. Även han utgår från en form av appropriering när han på ett genomtänkt sätt använder äldre bok- och handskriftsidor som underlag för sina teckningar. En tydlig blinkning till att den graffiti som skapas i stadsrummet, helst läggs på en redan befintlig vägg av lämplig storlek och material. I sin förädlade form använder Josefsson bland annat sidor ur äldre bokföring eller beställningsliggare. Den vackert sirliga handstil som är utmärkande för dessa ibland hundraåriga blad, är en utmärkt kontrast till Josefssons brutalistiska, färgstarka icke-föreställande bilder. Än mer spännande blir det när han ger sina bilder fysisk form och för dem tillbaka mot sitt ursprung, som den handtuftade ullmattan som har ett tydligt band till husväggens oregelbundna, oftast putsade, struktur. Genom att låta bli att jämnklippa den färdigtuftade mattan, framgår denna speciella egenhet än tydligare. I ljuset av detta förstår jag också bättre varför vissa av de mindre mattorna påminner mig om runornas tydliga grafik, både vad gäller deras stämpelliknande form och uttryck. Jag skulle gärna ha en sådan på väggen. Därmed har Josefsson lyckats med sitt projekt, att väcka nyfikenhet på graffiti i en vidare mening. Vackert så.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.