Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Pascalidous teaterdebut har svårt att hitta sin form

Alexandras odyssé är en räcka av disparata fragment. Berättelsen om Greklands och Europas kris har svårt att hitta sin form på scenen, skriver Lis Hellström Sveningson.

TEATER

Göteborgs stadsteater

Alexandras odyssé av Alexandra Pascalidou

Bearbetning: Sisela Lindblom

Regi: Anna Ulén

Scenografi och kostym: Charlotta Nylund

Musik: Kristina Issa

Skådespelare: Kim Theodoridou Bergquist, Erik Hedberg, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Alexandra Pascalidou, Magdi Saleh, Melina Tranulis

Musiker: Emil Blommé, Kristina Issa

Spelas t o m 5 april

Den som ska ut och resa kan behöva en karta. Eller en vägvisare. Alexandras odyssé på Göteborgs stadsteater säkrar upp med båda. I projektionerna på Charlotta Nylunds scenografi är Europakartan återkommande och ciceronen Alexandra Pascalidou har en framskjuten position. Ändå blir det en vinglig färd med tveksamma stopp.

Det är Europas kris, silad genom ett grekiskt filter, som är både mening och mål. Att Alexandra Pascalidou har fått uppdraget att skriva pjäsen, och därmed debutera som dramatiker, är på ett sätt lätt att förstå. Med Kaos – ett grekiskt krislexikon (2013) erbjuder hon ett strålande förarbete. I boken tar journalisten Pascalidou läsaren med genom sin egen historia och det grekiska samhället, som det ter sig i kristiden av idag.

Här anade den konstnärliga ledningen för Stadsteatern en samhällsengagerad pjäs att förlösa. Men det kan vara vanskligt att erbjuda Stora scen åt en oprövad dramatiker. Det är en enorm rymd att fylla, både scen och salong.

Jag har den största respekt för Alexandra Pascalidou som journalist, författare, debattör och programledare. När det gäller dramatiken visar dock debuten att det handlar om mera än att lyfta människor och händelser ur en bok och ställa dem på scen.

Alexandras odyssé kränger och drar åt olika håll. Anna Uléns regi lyckats inte få någon riktig styrning på berättelsen. Ändå är upptakten lovande, nog så dramatisk. En man (Magdi Saleh) sitter med fötterna dinglande över kanten på högsta balkong. Han hotar med att hoppa. Krisen har berövat honom allt. Mannens hustru (Kim Theodoridou Bergquist) stormar in bland de tysta iakttagarna och skäller ut honom med ett temperament som kunde sätta fyr på hela salongen. Hon kräver att han ska ta sitt ansvar.

Paret är Petros och Ariadne och de ska återkomma under kvällens gång. Genom inblickar i deras liv får vi följa krisens utveckling.

Mellan scenografins rundade väggar där folket klottrar slagord, skrider Alexandra Pascalidou in, som den stjärna och programledare hon brukar vara. Hon hälsar på publiken, frågar hur vi mår. Och redan här börjar pjäsen krackelera. Istället för en sammanhållen linje får vi något styckevis och delt. Odyssén blir en räcka disparata fragment. Och hur ska vi uppfatta Pascalidous närvaro i dem? I rollen som ciceronen framstår hon mest som sig själv. Och det är inget fel. De partier där hon berättar om sig, sin familj, sina besök i ursprungslandet och om krisen och dess aktörer, hör till behållningen. Men varför allt det andra? Stora scenen med ensemble, nio statister, musik, rök och en scenografi som svänger och far och försöker påminna om hur Greklands antika, fornstora dagar skuggas av Europeiska unionens stjärnor.

Meningen är förstås att Pascalidous historia ska fyllas ut och gestaltas i en berättelse med tablåer. Men spelscenerna är i allmänhet för illustrerande, statiska och odynamiska. Finanskrascher gör sig inte i teve, påpekar ekonomijournalisten Andreas Cervenka i programbladet. De kan ha svårt på teaterscenen med.

De nio statisterna, som väl är tänkta att utgöra en modern version av det grekiska dramats kör, får mest fylla ut den enorma scenen – särskilt med diverse dansnummer, mer eller mindre motiverade. Charlotta Nylund gör visserligen försök att begränsa och variera rummet, men det glesa intrycket rår inte scenografin på. 

Ett riktigt bomskott är numren – ja, här blir det drag av revy – med gatsoparna. Johan Karlberg och Carina M Johansson ska kommentera och dra vitsar, men det mesta faller platt, hur dessa drivna skådespelare än försöker. Vi som såg kvastarna i olika upplagor på Folkteatern för decennier sedan, kvider inombords.

Carina M Johansson tar grym revansch i sin imitation av Angela Merkel. Det skrattas till tårarnas gräns både i salongen och på scenen. Lite för länge drar hon ut, men det är lätt förlåtet. Erik Hedberg som sekunderande François Hollande gör också ett minnesvärt avtryck.

Annars är det ett par stillsamma monologer som koncentrerar kvällens egentliga ärende. Melina Tranulis – som även gör den vacklande Europa i festförpackning – är barnsköterskan som ömmar för de övergivna nyfödda. Allt fler blir de, föräldrarna bara drar när krisen släcker allt framtidshopp.

Sedan Alexandra Pascalidou skrev sin kaosbok har flyktingströmmarna ökat. Krisen i Grekland, och pjäsen, har fått ytterligare tyngd. Rasha Khoury – en av de nio statisterna som under hösten har gått Angereds teaterskola – gör en gripande gestaltning av flyktingkvinnan som förlorat hela sin familj.

Där når Alexandras odyssé sitt tänkta mål. Frågan om människovärdet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.