Vi har en strippklubb på vårt torg. Eller rättare, jag tror det är en strippklubb; samtliga åtta fönster är svartmålade och det lyser rosa från botten av planteringskärlen i plast som flankerar den 10 Downing Street-blanka dörren där öppettiderna är skrivna i guld under ett titthål med både lucka och galler, ”Tue–Sat: 22–05...”.
LÄS MER:Struntar Higab i Gathenhielmska? Självklart inte!
Namnet är 7th Heaven. På den putsrusticerade bottenvåningen skimrar etablissemangets slogan i svart relief på mässingsbotten:
”It is not what you can do for 7th Heaven. It is what 7th Heaven can do for you".
Den parollen har kommit att sammanfatta Köpenhamn för mig.
Jag vet, jag vet, jag är nyförälskad, har bara bott i min nya hemstad i knappt fyra månader, allt framstår fortfarande i rosenrött 7th Heaven-skimmer. Men oj, vilken frikostig stad detta är! Oj, vad den gör mycket för mig!
Jag tänker på det varje gång jag skrider ner för Kongens haves nykrattade sjösandstigar och genom de stjärnteglade trädgårdsgångarna och sätter mig på en av de många långa ekbänkarna i Rosenhaven, vindskyddad av laserskurna buxbomshäckar, med utsikt över Rosenborgs renässansslott. Är allt detta alltså gratis?! Vad har jag gjort för att förtjäna denna kungliga behandling? Kronjuvelerna där inne på slottet kan knappast ha det bättre.
LÄS MER:GP:s Mark Isitt prisades på Arkitekturgalan
Det är en generositet som jag inte är van vid, märker jag, en omsorg om mig som medborgare som jag upplever som sällsynt i Sverige. Att jämföra med Kungsträdgården i Stockholm, min forna hemstad, gör nästan ont, så pinsamt stor är klasskillnaden. ”En marknadsplats av billigaste slag”, som Claes Britton rasade i sin klassiska debattartikel (DN 150612), ”en besökare hittar hit även utan synsinnet, bara genom att följa os och oljud".
I Sverige tycks en park värderas, inte utifrån sina kulturella eller estetiska värden, utan efter hur mycket den drog in på gårdagens latjolajbanjippo.
Kortsiktiga kommersiella intressen går före medborgarnas.
Att parker är politik har jag aldrig tidigare tänkt på, men när jag sitter där i ”haven” och beundrar personalens minutiösa klippande och krattande, då slår det mig att knappast någon komponent i stadsväven bättre avspeglar maktbalansen mellan politiker och väljare. Varför investera allt detta renhållningsarbete, varför gräva ner alla dessa miljoner i den kväverika myllan? Jag menar, Kongens have ger ju ingen omedelbar avkastning, det är omöjligt att avgöra den ekonomiska nyttan.
LÄS MER:Göteborgs stadsbyggande går på anabola
För att köpenhamnarna vill det. För att detta är deras trädgård.
It is what the city can do for you.
I Stockholm och i en hel del parker i Göteborg – med Trädgårdsföreningen som mest njutbara undantag förstås – får jag motsatt intryck. It is what you can do for your city. Eller mer specifikt, hur mycket du kan äta och dricka och shoppa for your city. I Sverige tycks en park värderas, inte utifrån sina kulturella eller estetiska värden, utan efter hur mycket den drog in på gårdagens latjolajbanjippo. Att Kungsträdgården sköts – nåja – av Stockholms handelskammare säger ju det mesta.
I Kongens have finns ingen handel.
Här finns en marionetteater.