Studenter ropar slagord under en demonstration mot regeringens plan att höja pensionsåldern till 64, som nu klubbats igenom.
Studenter ropar slagord under en demonstration mot regeringens plan att höja pensionsåldern till 64, som nu klubbats igenom. Bild: Lewis Joly

Sinziana Ravini: Paris just nu är som en konstvernissage från helvetet

Strejk, sopor och despoter. Det är upptrissad stämning i Frankrike efter att Macron klubbade igenom pensionsreformen. Sinziana Ravini skriver från ett Paris där folk drömmer om att halshugga presidenten.

ANNONS
|

Som psykoanalytiker i Paris har jag under flera veckor kunnat observera det politiska läget via mina patienter. Det är en blandning av vrede och maktlöshet som ökar i takt med Macrons påtvingade reformer. En ung kulturarbetare fantiserar om att mörda Emmanuel Macron, halshugga honom på öppen gata. Och inte bara presidenten utan även inrikesministern Gerald Darmanin, Bernard Arnault, alla som håller på att dränera Frankrikes ekonomi via skatteflykter och annat. ”Det är de som ska betala, inte folket. Och de måste bli riktigt rädda, annars kommer ingenting hända”, säger han. ”Att sätta Diorbutiker i brand räcker inte”. Jag frågar om han tror att det bästa svaret mot våld är våld, han lovar skrattande att han aldrig kommer skrida till verket.

ANNONS

I förrgår stod Paris i lågor. Igen. Macrons extremt impopulära pensionsreform som höjde pensionsåldern från 62 till 64 gick slutligen igenom trots att så mycket som 73 procent av fransmännen var emot. Macron använde sig av 49,3 lagen som ger honom makten att göra vad han vill. Ingen fransk president har använt sig så ofta av denna lag tidigare. ”Vi lever i en diktatur!” skrek folk på gatorna. ”Vad tjänar rättssystemet till om Macron kör över sitt eget folk, gång på gång?”, "På Sarkozys tid skulle vi arbeta mera för att tjäna mera. Nu ska vi arbeta tills vi dör", står det på plakaten. ”Varför gå i pension vid 65, när man kan gå vid 69? Om man ändå ska bli knullad, bäst att välja position”.

"På Sarkozys tid skulle vi arbeta mera för att tjäna mera. Nu ska vi arbeta tills vi dör",

I förrgår kväll häktades 217 personer i Paris. Demonstrationer, upplopp och polissammandrabbningar ägde även rum i Marseille, Dijon, Nantes, Caen, Rennes, Rouen, Saint-Etienne, Grenoble, Bourges, Toulouse och Nice. Franska opinionsbildare har i flera veckor nu fruktat ett inbördeskrig. Andra tror att folks vrede kommer leda till en ny 68-rörelse, en betydligt våldsammare dessutom. Det skulle inte förvåna mig. Hade det inte varit för pandemin, som tvingade in folk i hemmen igen, hade de gula västarnas demonstrationer fortfarande pågått, förgrenat sig och skapat ringar på vattnet som vi inte ens kan föreställa oss idag. För en sak är säker. Fransmännen börjar få nog, på riktigt, och jag förstår dem. Demokrati betyder som bekant folkstyre. Av folket, för folket. Men Macron beter sig som en självförhärligande, tondöv despot, som Ludvig den sextonde. Vi vet alla hur det gick för honom.

ANNONS

Strejken har pågått i flera veckor. Mest lyckad är sopåkarnas, för stadens gator är fyllda av sopor och folk tvingas cykla för att ta sig fram. ”Det är som om förorten flyttat in i centrum”, sade en förbipasserande igår när jag försökte ta mig fram på trottoaren utan att välta omkull de stinkande soporna som ligger staplade överallt. ”Dags att ta på masken igen” sade en gammal man som stod och tittade bestört på sophögarna framför hans port. Folk talar nu med varandra på gatan och kommenterar allt som händer som om detta vore en enda stor konstvernissage från helvetet.

”Dags att ta på masken igen” sade en gammal man som stod och tittade bestört på sophögarna framför hans port.

Symboliskt nog skedde torsdagens våldsamma sammandrabbningar vid Place de la Concorde, platsen där de franska revolutionärerna en gång kapade aristokraternas huvuden på löpande band. Kommer min patient en vacker dag att få se sina drömmar gå i uppfyllelse? Själv försöker jag påminna om Gramscis stora lära: för att erövra det politiska rummet, måste man först erövra det kulturella. Det sista Frankrike behöver är en martyr. Frankrike behöver en sann revolution. Frågan är bara till vilket pris och vem som kommer att betala.

I dagsläget betalas notan av fransmännen. Av deras ryggar, svett och tårar. Lidandet kan också förädla själen, göra den stark och stolt. Häromdagen såg jag tre sopåkare kliva fram på min gata, lugnt och majestätiskt. De bar sina knallgula overaller och en sopkvast i varsin hand, likt krigare efter ett lyckat slag. De såg lyckliga ut. De hade fått nog. På natten drömmer jag att en sopmaskin stannar framför min port för att plocka soporna. Vid ratten sitter Macron.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Melancolia” av Mircea Cartarescu

LÄS MER:Annie Ernaux är en husgud för unga franska författare

LÄS MER:Surrealismen har aldrig varit världsfrånvänd

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS