Serie: Europa efter pandemin
I GP Kulturs serie “Europa efter pandemin” skriver GP-skribenter på plats från den corona-härjade kontinenten. Först ut är författaren och psykoanalytikern Per Magnus Johansson som besöker Paris många och betydelsefulla caféer.
Jag slank in på antikvariatet vid Geijersgatan som jag har besökt mer eller mindre varje vecka alltsedan min tid som psykologstudent vid Göteborgs universitet. Det var en av årets varmaste dagar och frånsett de båda ägarna var antikvariatet tomt denna strålande högsommardag. Av en slump såg jag en bok som väckte mitt intresse; Paris hemliga tecken, av den finlandssvenske författaren och konsthistorikern Göran Schildt (1917-2009) och med illustrationer av den svenske konstnären Roland Kempe (1907-1991). Boken skrevs 1952 och publicerades sju år senare.
Schildt skriver om den upplevelse av magi som Seinefloden väcker och hur man vid dess stränder kan tyda Paris hemliga tecken; där blir den yttre verkligheten genomskinlig.
Ingen allegori kan tydligare åskådliggöra sin bakomliggande mening än dessa kajer, broar, metare, lumpsamlare, kyssande par, hundar, barn, lugnt plöjande motorpråmar och detta vatten som evigt rinner förbi.
Eller som Claes Hylinger skriver i ”Dagar och nätter i Paris och Göteborg” från 1976; ”under Pont Mirabeau flöt Seines armégröna, tröga vatten, som det flutit i årtusenden”.
LÄS MER:Psykoterapeuten på Götabergsgatan – som gillade hypnos
Åter på plats i den franska huvudstaden – la Ville Lumière – bestämde jag mig för att tala med några författarkollegor om situationen mer än ett och ett halvt år efter det att pandemin bröt ut.
I Paris är föreställningen om nödvändigheten av att nästan alltid ha en mask plågsamt närvarande.
Motsättningen mellan dem som är motståndare till vaccination och de som är ivriga förespråkare finns oförtäckt närvarande i den franska offentliga diskussionen. En av mina samtalspartner, historikern Elisabeth Roudinesco, lyfte fram att de som tillhör den grupp som präglas av att de är "anti" (anti-vaccin/anti-hälsopass) i huvudsak består av högerpopulister, andra så kallade extremister av skilda slag och en grupp av vad hon kallar oansvariga individer. Lyckligtvis, betonar hon, blir de senare allt färre. Själv hade hon, vars båda föräldrar var läkare, under sensommaren fått sin tredje spruta.
LÄS MER:Hur ska vi känna inför antidepp?
En annan intellektuell, psykiatrikern och psykoanalytikern Erik Porge, upplevde en stor befrielse i att under sin tre veckor långa semester i Sverige vara betydligt mindre påpassad och att slippa vara upptagen av att bära en mask. I Paris är föreställningen om nödvändigheten av att nästan alltid ha en mask plågsamt närvarande. Aldrig fri från den osynlige fienden covid-19. Den medicinska och biologiska verkligheten har tagit plats och den bio-medicinska diskursen genomsyrar den offentliga diskussionen. Försöket att ta sig bort från den är emellertid också alltid mer eller mindre närvarande.
Paris ger oss också möjligheten att drömma. Den franska huvudstaden är ju även kaféernas stad. Montparnasse och Saint-Germain des Prés har varit ett naturligt tillhåll för så många av oss vilsna själar som tror på texten och samtalet. Kaféet och brasseriet La Closerie des Lilas har alltsedan början av 1900-talet utövat en magisk attraktion på författare; en kosmopolitisk mötesplats där intellektuella, konstnärer och studenter från när och fjärran strålat samman.
Maurice Nadeau (1911-2013), som dog fyllda 102 år, lyfte fram att surrealismen inte kunde skrivas eller målas utan kan bara firas på kaféerna. I ”A moveable feast” (”En fest för livet”), i fransk översättning ”Paris est une fête”, skrev Ernest Hemingway (1899-1961); "If you are lucky enough to have lived in Paris as a young man". Han fortsätter: "Then wherever you go for the rest of your life it stays with you, for Paris is a moveable feast." ”A moveable feast” kom ut postumt 1964, tre år efter författarens självmord. I boken berättar han bland annat om mötena med Gertrude Stein (1874-1946), Ezra Pound (1885-1972) och F. Scott Fitzgerald (1896-1940).
Den mer samtida rockstjärnan och författaren Patti Smith återfann sitt älsklingscafé i Paris helt nyligen efter det att pandemins paralyserande effekter börjat klinga av.
Och så har vi de andra litterära kaféerna och restaurangerna på promenadavstånd från varandra; La Rotonde, Le Dôme, Le Sélect och La Coupole. På det sistnämnda möttes Lawrence Durrell (1912-1990), Anais Nin (1903-1977) och Henry Miller (1891-1980) upprepade gånger. Under ockupationen våldtog Gestapo det vackra brasseriet i Montparnasse, men när kriget var över återtog de intellektuella och de sökande äventyrarna mötesplatsen. Styggelsen och fulheten försvann och skönheten och livet kom tillbaka.
LÄS MER:Arbetet är avgörande för människan
I Saint Germain diskuterade Jean Paul Sartre (1905-1980) och Simone de Beauvoir (1908-1986) på Aux deux Magots, som sedan 1933 delar ut ett litterärt prestigefyllt pris. Författarna fortsatte sedan samtalet på Café de Flore, som öppnades för första gången på 1880-talet. Endast den trafiktäta och smala gatan Rue Saint Benoit skiljer de båda kaféerna åt.
Sartre och de Beavoir kunde sitta timme efter timme och arbeta på Café de Flore, träffa sina vänner, ha möten med olika redaktörer och på detta sätt förvandla kaféet till sitt andra vardagsrum. Den mer samtida rockstjärnan och författaren Patti Smith återfann sitt älsklingscafé i Paris helt nyligen efter det att pandemins paralyserande effekter börjat klinga av.
Pandemin har invaderat drömmen, men den lever kvar även då den utsätts för dödligt hot. Paris n’est pas une ville, mais un monde (Paris är inte en stad, utan en värld).
Ett aldrig sinande flöde av viktiga möten inträffar på kaféerna: Magiska och heliga platser där det intellektuella livet och kärleken sammanstrålar. I rörelse, i uppbrott, i utbytet, i mötet med den andre, i försöket att hitta hem på en främmande plats. Vincent van Gogh drömde alltid om att ha en utställning på ett kafé i staden vid Seinefloden. Paris; c’est le style. La capitale du style. (Paris är stilen. Stilens huvudstad). Inte ens pandemin har kunnat kväva livslusten; längtan efter en ny hemvist och kraften att se den andre, tala till den andre, lyssna till den andre, känna den andre och att ta i den andre.
Stendhal (1783-1842) skriver i ”Le rouge et le noir” (”Rött och svart”) att skönheten är ett löfte om lycka. Där skönheten träder fram, skyddas vi mot olyckan. I synnerhet om vi är medvetna om hur skör upplevelsen av skönhet är. Den estetiska upplevelsen stöds av en inre resning. Ögat möter historien. Ytan blir bärande när den bottnar.
Pandemin har invaderat drömmen, men den lever kvar även då den utsätts för dödligt hot. Paris n’est pas une ville, mais un monde. Paris är inte en stad, utan en värld.
Läs fler texter av Per Magnus Johansson:
LÄS MER:Lou Andreas-Salomé gick sin egen väg
LÄS MER:Freuds texter ställer fortfarande angelägna frågor
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
