Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Paranoian är den nya pandemin

Vad är skillnaden mellan paranoia och kritiskt tänkande? I Frankrike har en ny dokumentärfilm fått många att tro på skruvade konspirationsteorier kring coronaviruset. Sinziana Ravini skriver om den nya paranoida kulturen och vad det säger om vår tid.

Vad hade populärkulturen varit utan paranoian och alla galna teorier om hur världen egentligen hänger ihop? Utan film och TV som ”The matrix”, ”The x-files”, ”Independence day”, ”Melancholia” eller ”Black Mirror”? Betydligt tråkigare så klart. Men den mörka framtid som alla dystopiska Hollywoodfilmer befarade är här. Verkligheten har överträffat fiktionen. Vilka nya fiktioner kommer den nya verkligheten föda fram? Det vete bara konspirationsteoretikerna.

Paranoia, ett ord som kommer från gammalgrekiskans para (vid sidan) och noos (sinne), är en psykisk sjukdom som brukar manifestera sig i vanföreställningar, storhetsvansinne och förföljelsemani. Paranoiker brukar reagera starkt på orättvisor och har svårt för att förlåta eller glömma dem, men de kan också hitta på verkligheter som inte finns. Filosofen Karl Popper hävdade i sin bok ”Det öppna samhället och dess fiender” (1945) att konspirationsteorier är ett tecken på det förträngdas återkomst. Vad är det som förträngts? Inget mindre än Guds död. Komplottismen är resultatet av ett gudlöst samhälle, utan respektabla auktoriteter som säkrar människans existentiella plats i världen. Ett sätt att återförtrolla världen via mardrömsscenarion.

I mars var masken fullkomligt verkningslös, i april däremot rekommenderades den och i juli blev den obligatorisk.

LÄS MER: Så kan världen se ut efter coronavaccinet

”Vi befinner oss i krig”, sade Emmanuel Macron i sitt första viktiga tal till nationen när pandemin hade brutit ut i Frankrike. Han sade det så mycket som sju gånger. Men innan Macron beslutade sig för att stänga Frankrikes gränser och alla offentliga rum via en rad strikta förhållningsorder och böter, hann han leverera flera olika versioner av coronavirusets fara. Detta har förstås skapat en stor ilska och frustration hos det franska folket och en generaliserad övertygelse om av att varken statsmakten eller medierna, vågar berätta hur saker och ting ”egentligen” ligger till. Det är exempelvis numera vida känt att Macron och hans folkhälsoexperter hävdade att masker inte var nödvändiga vid pandemins utbrott, eftersom de inte hade tillräckligt många på lager. I mars var masken fullkomligt verkningslös, i april däremot rekommenderades den och i juli blev den obligatorisk.

”Vi befinner oss i krig”, sade Emmanuel Macron i sitt första viktiga tal till nationen när pandemin hade brutit ut i Frankrike. Han sade det så mycket som sju gånger.

Fransmännens bristande tillit till politiken fick ännu mer vatten på sin kvarn, när den tre timmar långa dokumentären ”Hold-up” dök upp den 11 november. Den är gjord av journalisten Pierre Barnérias och handlar om den franska regeringens hantering av coronaviruset och den medicinska populismen. Men också om coronaviruset ur ett större globalt perspektiv, och om olika ”lögner” eller om man så vill ”motsägelsefullheter” hos vetenskapskåren, medier, it-giganter, läkemedelsindustrin och Världshälsoorganisationen. Dokumentären ledde till en mediestorm, nya hätska debatter och sågs av flera miljoner människor inom loppet av några dagar, innan den censurerades av videoplattformen Vimeo och istället lades upp på Youtube. Hur kommer det sig att dokumentären piskade upp så starka känslor och vad kan vi dra för lärdomar av den?

Den dramatiska dokumentären bygger på en rad intervjuer med före detta hälsoministrar och tidigare nobelpristagare i medicin. De uttalar sig om allt från Elon Musks ”neuralink”-chip, som implanteras i hjärnan för att öka dess kapacitet, till Bill Gates miljardinvesteringar i vacciner och GAFAM (Google, Apple, Facebook, Amazon och Microsoft) som tjänat miljarder dollar på att människor tvingas leva i karantän. Deras yttersta mål enligt filmen? Att utrota en del av mänskligheten för att starta en ny era. Viruset Covid19 är inte något som uppstått i naturen eller i anslutning till människans hantering av den, utan i ett labb på franska Institut Pasteur, i syfte att åstadkomma en "great reset”, en omstart av jordelivet.

Att vara eller inte vara” löd Hamlets fråga. ”Falskt eller sant?” är vår tids stora fråga. Upplevelsen av en ockult ondska, som är både osynlig och allestädes närvarande, har blivit vår informationsteknologiska tids nya patologi. Det är onekligen så att statsmakter har fört sitt folk bakom ljuset och att vi i mångt och mycket är it-jättarnas slavar. Våra existenser kontrolleras av algoritmer som både formar och stärker våra begär.

Att vara eller inte vara” löd Hamlets fråga. ”Falskt eller sant?” är vår tids stora fråga.

LÄS MER: Det finns en verklighet utanför den offentliga vården

Men den starka statens återkomst har inte hindrat att vi lever i ett tycko-ekonomiskt kaos av pladder där alla ser sig som experter. Det finns nu lika många verkligheter som det finns filterbubblor. Komplottismen är inte så mycket en politisk eller social neuros, som ett tecken på demokratins kris och individers existentiella oförmåga att inskriva sig i världen. Men den kan också ha terapeutiska effekter. En undersökning har visat nyligen att skräckfilmsfantaster är de som varit minst rädda under coronapandemin. Anledningen till att vi dras till enkla sagor om goda och onda krafter är nämligen att vi förbereder oss på katastrofer.

Det har kanske blivit dags att börja ta paranoiker på allvar, för vem vet? Vår tids konspirationsteorier kommer kanske bli sanna imorgon. Om inte annat så säger de något viktigt om vår tid: coronaviruset har gett upphov till en ny pandemi – paranoian. För som Nietzsche sade: ”Det är inte tvivlet som leder till galenskap, utan övertygelsen”. På motsatta sidan har vi en ökad ovisshet om vad som är ”fake news” eller inte, eftersom begreppet ofta används som ett retoriskt vapen för att angripa politiska motståndare.

Om det finns något vi lugnt kan konstatera, så är det att konspirationsteorier inte längre är något som bara nördiga Youtube-profeter ägnar sig åt. Misstron mot politiker och myndigheter har gjort att fler och fler känner sig nödgade att fabricera sina egna världsbilder. Hur bör man hantera den kollektiva rädslan? Oron? Ilskan? Vi är ovana att prata om våra rädslor eftersom vi länge levt i ett överrationaliserat samhälle. Det är därför auktoritära populistiska rörelser vunnit så stor terräng de senaste åren, för de kommer med snabba svar på komplexa frågor. Men hur skiljer man mellan paranoia och kritiskt tänkande?

Vi är alla i viss mån paranoiker och söker illusionen av att vi äntligen förstått vem som är boven i dramat.

En sak är säker. Paranoida teorier om ett överkontrollerat samhälle försöker i sin tur skapa en känsla av kontroll över de okontrollerade känslor som drabbar många av oss i oroliga tider som dessa. Vi är alla i viss mån paranoiker och söker illusionen av att vi äntligen förstått vem som är boven i dramat. Människor har i alla tider försökt ge ondskan ett ansikte. Och ju mer abstrakt ”ondskan” blir, desto svårare är det att hitta en orsak, som i detta fall – ett virus som ännu ingen riktigt vet exakt hur den har uppstått. Inte bara demokratin utan även vetenskapen genomgår en stor kris just nu – när flera forskningsresultat ställts emot varandra. När det kommer till läkekonsten, är det just vad det är – en konst, öppen för tolkningar.

Att titta på ”Hold-up” är som att se på ”Stjärnornas krig” – kalla krigets kanske mest älskade film – som drar så tydliga linjer mellan ondska och godhet, där godheten alltid vinner över ondskan. Men det är inte konspirationsteorierna utan censuren av dem som är ett hot mot demokratin. För när vi reducerar demokrati till en fråga om sanning, som vi reglerar med censur-lagstiftning, bidrar vi till att fler kommer söka sig till alternativa medier. Och som Noam Chomsky har hävdat flera gånger så behöver ett land ingen diktatur om man lyckas kontrollera sina människor via medier. Ännu mindre om hon lyckas via sociala medier, skulle jag vilja tillägga. Där står vi i dag, i en allt större och svårare jakt på tydliga och pålitliga orakel som ger klara bud om vad som är viktigast. Sociala band eller isolering? Hälsa eller frihet? För eller emot Tegnell? Vaccinering? Stark eller svag statsapparat?

Men en sak har jag lärt mig – att paranoian bär på sanningar om både subjektets lidande och den tid hon eller han lever i.

LÄS MER: Recension: ”Det sena verket: Från Andningsvändning till Tidsgård” av Paul Celan

Är paranoian ett hot, eller är det de som betraktar dessa scenarion som paranoida som är det verkliga hotet? Vem vet? Komplottism har också blivit ett alibi för de som slår ifrån sig kritiskt tänkande. Men om det är något vi kan göra så länge, så är det att kräva både mer transparens från politikers, vetenskapsmän och storföretags håll. Liksom en hälsosammare debattpolitik, där skilda verklighetsuppfattningar får lov att frottera sig med varandra. Vissa konflikter kommer att förbli olösliga och det är just detta som är politikens essens. Som filosofen Chantal Mouffe brukar hävda – politiska konflikter bygger först och främst på passion och irrationella krafter, som inte alltid kan lösas med förnuft.

Under min tid som praktikant på Pitié Salpêtrieres psykiatriska klinik, där man förr i tiden låste in både fattiga, politiska dissidenter och prostituerade tillsammans med de psykiskt sjuka, har jag ännu inte sett någon botas från sina paranoida vanföreställningar. Det är sällan som rationella argument biter på en övertygad paranoiker. Men en sak har jag lärt mig – att paranoian bär på sanningar om både subjektets lidande och den tid hon eller han lever i.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.