Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/4

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Paradoxen drottning Kristina

Hon hade makten över landet men inte över sin egen person eller sina personliga val. Maria Ramnehill ser två pjäser om drottning Kristina som båda ställer frågor kring kön, makt och frigörelse, men som har olika svar.

Teater


Östgötateatern
Dissekering av ett snöfall
av Sara Stridsberg, premiär 25 februari, Norrköping, nypremiär 7 april, Linköping
 

Strindbergs intima teater
Kung Kristina Alexander
av Elisabeth Ohlson Wallin och Aleksa Lundberg, spelas tom 8 april, Stockholm

Vem var drottning Kristina? Var hon lesbisk, intersex eller var han transman? Just nu kan man se två versioner av Kristinas historia på svenska teaterscener. Östgötateatern sätter upp Sara Stridsbergs Dissekering av ett snöfall i Linköping och Norrköping. Samtidigt spelas Aleksa Lundbergs och Elisabeth Ohlson Wallins Kung Kristina Alexander på Strindbergs intima teater i Stockholm.
Båda föreställningarna angriper drottning Kristina ur ett samtida perspektiv, men på olika sätt. Konflikten handlar om samma problem: om kön, makt och frigörelse. De ställer liknande frågor, frågor som inte var möjliga i Kristinas samtid, men kommer fram till olika svar. 
Att kunna identifiera sig med historiska personer har alltid varit betydelsefullt för hbtq-personer. Men historieskrivningen har ofta försökt förminska eller gömma kunskapen om att personer som Selma Lagerlöf, Karin Boye eller drottning Kristina var hbtq-personer. Det finns en slagsida där beviskraven för att någon var lesbisk eller trans är mycket högre än beviskraven för att de inte var det.
Kristina har varit en förebild för många lesbiska kvinnor, men nu har allt fler börjat lyfta teorin att regenten egentligen var transperson. De senaste årens ökade uppmärksamhet kring transpersoner kan få vissa att tro att det skulle vara ett nytt fenomen, men transpersoner har naturligtvis alltid funnits. I Kung Kristina Alexander är drottning Kristina, fantastiskt gestaltad av Aleksa Lundberg, egentligen transmannen Alexander. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Kraftfull och kåt

Det finns många exempel på transpersoner genom historien, men de är inte alltid så lätta att identifiera. I Tidskrift för genusvetenskap nr 37 sammanfattar litteraturforskaren Sam Holmqvist tre kriterier för att identifiera historiska transpersoner. Kristina uppfyller alla utom det sista: hon verkar inte ha levt som man eller ha försökt dölja det kön hon tilldelats vid födseln. 
Om det inte är helt enkelt att övertygas om den historiska Kristinas transstatus, är det desto enklare att tro det när man ser Kung Kristina Alexander. En av de stora sakerna med konst och teater är ju att vi kan få föreställa oss en annan möjlig värld än den vi lever i. 

Texten är till stor del baserad på material som Kristina lämnat efter sig i form av brev och böcker. Aleksa Lundberg gör en kraftfull, kåt, trotsig och samtidigt känslosam Alexander som växlar mellan inåtvänd ångest och utåtvänd glädje och ilska. Lundbergs monolog varvas med intervjuklipp som projiceras i fonden, där transpersoner berättar om hur det är att vara trans idag. 
Det blir effektfullt när Lundberg ömt får uttrycka sin längtan efter vår samtid, den som Alexander aldrig fick uppleva. Det gestaltar sorgen över att det liv som idag är möjligt för transmän var utom räckhåll för honom. Men klippen kunde ha utnyttjats bättre, för ibland verkar de snarare vara till för att förklara vad trans är för en oinsatt publik, snarare än att gestalta och erbjuda något för transpersoner att spegla sig i. 

Det är Descartes metodiska tvivel som till slut får Alexander att tvivla på att han faktiskt måste gifta sig, föda barn, sitta kvar på tronen eller ens vara kvinna. När uppbrottet kommer är det en upprorisk handling: han abdikerar, konverterar till katolicismen och reser till Rom i hopp om att antingen alkemin eller ett mirakel ska förvandla honom till man. 

"Det bästa av två världar"

I Dissekering av ett snöfall på Östgötateatern är Caroline Harryssons drottning Kristina lika lynnig som Alexander, men mer återhållsam. Hon är omgiven av älskarinnan Belle, Descartes, sin mor och döde far och de anynoma hovtjänstemännen under det gemensamma namnet Makten. Här är kärleken till Belle den positiva drivande kraften.

 Problemen verkar vid första anblick desamma som i Kung Kristina Alexander: hon vill inte gifta sig, inte föda barn utan kämpar för att slå sig fri från sina plikter. Filosofen påminner henne om att drottningens roll är att föda tronarvingar, kungens är att kriga. Om Kristina inte vill göra någotdera, vad är då hennes roll? “Jag är det bästa av båda världar” säger hon. Kristina är en paradox eller en anomali, konstaterar filosofen, obegriplig i sin samtid, men kanske kommer framtiden att kunna förstå vem hon är.

Här finns inga mirakel att hoppas på och tron på Gud har hon övergivit. I andra akten blir Kristina allt mer nedbruten av motståndet. När alla hon älskar dött eller lämnat slottet orkar hon ensam inte längre stå emot Maktens krav. Abdikeringen är här ett nederlag, en uppgiven Kristina blir katolik som en förevändning för att slippa tronen, snarare än för att hon blivit frälst.

Ilska och uppgivenhet

Båda föreställningarna skildrar det paradoxala i att någon som hade nära fullkomlig makt i sin roll som drottning, inte hade någon makt i sin roll som kvinna. De försöker båda fly den rollen. Medan Caroline Harryssons Kristina kämpar med de människor som omger henne på scenen, är Aleksa Lundbergs Alexander ensam på scenen och kämpar främst med sig själv. Det speglar väl föreställningarnas olika ärenden.
Alexander slåss förstås också mot maktens strukturer, men framförallt handlar kampen om att frigöra sig från sin kropp. Kristina å andra sidan försöker frigöra sig från den makt som systemet försöker utöva på grund av hennes kropp. De försöker få någon slags kontroll över sina liv. Men medan Alexanders misslyckanden och nederlag väcker hans ilska och upproriskhet, leder det hos Kristina mot en depressiv uppgivenhet. Varje försök hon gör att återta kontrollen vänds emot henne.

Inte den historiska drottningen

För en Alexander i vår tid finns en individuell frigörelse inom räckhåll, om vi för ett ögonblick glömmer diskriminering, våldsutsatthet och transvårdens tillkortakommanden. Genom könskorrigering med testosteron kan en transman lösa den viktigaste konflikten i Kung Kristina Alexander och uppnå den frihet som Alexander söker. 
I Dissekering av ett snöfall kämpar drottning Kristina förgäves mot de strukturer som begränsar henne, symboliserat av de hovtjänstemän som omringar henne. Det är strukturer som än i dag begränsar kvinnors liv. För en Kristina i vår samtid finns ingen individuell frigörelse, ingen flykt från de strukturer som begränsar hennes frihet och hindrar henne att vara en hel person, snarare än bara kön. 
Ingen av föreställningarna skildrar den historiska drottningen. Kristina och Alexander är här snarare ett medel för att väcka publikens fantasi. Det är nog så viktigt att i en timme eller tre kunna föreställa sig en mytomspunnen regent som någon att identifiera sig med, oavsett om det är som lesbisk, bisexuell eller transman.
 

Läs mer: Reportage om Elisabeth Ohlson Wallin

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.